– Jag heter Anders och har en liten verkstad i Stockholm och håller på med gamla bilar. Jag är 51, född 1971. Bilen jag berättar om här är en Alfa Romeo 4C. 2014, Launch Edition. 

Intervju: John Sempill Foto: Anders Holmberg

Hur blev det en sådan här bil?

– Jag har gillat konceptet som sådant sedan den presenterades som prototyp, på Villa d’Este. Produktionsbilen nedvattnades som allt annat! Men att det blev just den här bilen var en ren tillfällighet. Jag flyttade hem från Tyskland 2016, och hade jobbat där ett tag med gamla Formel 1-bilar. Sedan flyttade jag hem till Stockholm och öppnade egen verksamhet. 

Så du letade inte just då?

– Nej, men jag har hela tiden varit förtjust i bilen. Jag hade inte varit hemma så våldsamt länge så dök det upp ett tillfälle där någon tragiskt nog hade gått bort, och efterlämnat sig en sådan här i ett dödsbo. Det här var 2017. Bilen var knappt använd, som de flesta av de där bilarna är. Det var mer en tillfällighet som gjorde att det blev affär. När folk frågar varför jag har den här, brukar jag halvt på skämt konstatera att jag inte har råd med en Ferrari F40!

Har du alltid haft något för Alfa Romeo?

– Egentligen inte, jag är ganska die hard-Ferrari-fan. Alfa Romeo är mest för att det var där som Enzo [Ferrari] började sin bana. Därför har jag alltid haft en svaghet för det. Som sagt jobbade jag nere i Tyskland, åt en kille som har ett antal gamla Alfa Romeo Formel 1-bilar, från sent 1970-tal och tidigt 1980-tal, V12:or. I och med det jobbet blev jag lite mer inbiten. Och kollegorna som jobbade på GT-avdelningen höll på med Tipo 33:or och GTO:er, alltså gamla 1960-tals GT-bilar och sportvagnsprototyper. Jag jobbade på en avdelning som bara höll på med Osella, Alfa Romeo, och Brabham, alltså Formel 1-bilarna som var Alfa Romeo-motoriserade. 

Är din 4C väldigt analog i sin natur?

– Ja, och nej. Det är en modern bil, den har ABS-bromsar och sådant. Jag vill inte säga att den är analog, men den har inget styrservo till exempel. Så där faller Porsche Boxter-ägare bort, de skulle inte trivas med en sådan här bil. För att vara en ”hårfrisörsbil” så är den ganska kompromisslös. Styrkan med bilen är grundkonceptet med kolfiber-monocoque. Typ som en F40, även om den egentligen inte går att jämföra med en F40. Antingen älskar man den eller hatar den, man kan inte vara oberörd. 

Vad är bäst och sämst med den, enligt dig?

– Det som är bäst är grundtanken. Det som är sämst är att de realiserade grundtanken, med andra ord: var tvungna att rätta sig efter vad det faktiskt kostade att producera bilen. Grundidén med kolfiber-monocoque – helrätt. Men allt runt omkring, i de allra flesta fallen, är från andra produktionsbilar. Allt som är påskruvat på bilen, är sådär. Det är en bra base line, men det finns otroligt stora utrymmen för förbättringar. Jag skruvar isär den varje vinter, och den blir lite mindre dålig för varje sommar!

Har den någon särskild egenhet?

– Det där är nog vanligare för de som inte är så verserade, utan hela tiden ser de stora räkningarna! De är oftast skitnödiga för vad som kan tänkas gå sönder nästa gång… Men jag är fullständigt tondöv, jag kan knappt spela musik på en stereoanläggning. Så jag kan nog inte jämföra med någon som har absolut gehör; men jag lever och andas bilar och har gjort det hela mitt liv. Jag kan inget annat – det finns ingenting som är konstigt – jag tänker inte ens i sådana banor. Att starta en Formel 1-V12:a efter en motorrenovering är inga konstigheter för mig. Det är kugghjul, kolvar och oljetryck. Det är ingen rocket science! Så jag kan nog bara svara nej på den frågan!

Vill du avsluta med en intressant anekdot?

– När man stannar och tankar är det folk som kommer fram och aldrig har sett en. Och så berättar man att det är en Alfa Romeo. Och då tänker folk på gamla, rostiga och ruttna Alfasudor, och så berättar de något i stil med att de känner någon som känner någon, som hade en sådan 1978, men den funkade aldrig! Så blir det lite skratt och så! Det är en väldigt social bil. Man kan inte ha bråttom med den, folk kommer fram och vill fota. Det kan vara allt från yngre som kommer med cykeln och vill snacka. Då får man snacka lite, det kommer man ihåg själv när man var liten och cyklade runt och såg något som var coolt. Man blev skitglad när någon tog sig tiden att svara! Men även jättemycket äldre människor, som kanske hade en Alfa på 1950–1960-talet, eller har minnen från förkrigsbilarna, som egentligen var märkets storhetstid. Det är lite roligt, folk blir glada!