Hur är vardagslivet med en Lamborghini Diablo? Det vet Rickard från Huskvarna. Han är född 1977 och har arbetat med teknik hela sitt liv, numera som servicechef. Anledningen till att han började jobba som tekniker var att han ”åtminstone skulle få ta hand om” sina drömmars bilar, om han en dag inte skulle ha råd med en egen. Nu äger han flera bilar, plus bilen han drömde om som grabb – en svart Lamborghini Diablo.

Intervju: John Sempill Foto: Mario Klemm, Rickard Fritz Instagram: @motorpassion.se

Varför en Lamborghini Diablo?

– Jag vet nästan på dagen när det hände. Det var 1992, på bilmässan på Elmia. Där stod det en av de absolut första Diablosarna, jag tror det var Sveriges första dessutom. En röd. Och jag hade turen som 14-åring att få provsitta i den när ägaren kom förbi. Jag bestämde mig där och då att jag ska ha en. 

Vad var du på jakt efter när du började ge dig ut på marknaden?

– Första gången jag åkte och tittade på en var kanske tio år sedan. Den valde jag bort, vilket var synd för pris var mycket bättre på den tiden! Jag hade bestämt mig att den helst skulle vara svart. Den är fin i gult också, även några olika specialfärger. Men inte en röd, vilket var viktigt, för Ferrari är röda. Lamborghinis ska i stället vara färgglada. Den skulle heller inte ha en svart inredning: när man sitter i cockpiten, som det egentligen är, sitter du långt ned och långt bak – det blir väldigt dystert och mörkt i svart. Så en svart med ljus inredning. Det var jag väldigt säker på.

Hur gick jakten på din Diablo till?

– Jag tittade på ett par stycken, som inte var i tillräckligt bra skick, och priserna hade börjat gå upp lite för mycket. Jag började leta för tio år sedan, och hade nästan gett upp efter sex år. De hade börjat sticka iväg i pris och jag hittade ingen fin. Veckan innan pandemin kom till Sverige var jag på bilmässa i Bremen, i Tyskland. Jag åker varje år sedan 15 år tillbaka. Jag var där med en av mina goda vänner. Vi tittade på bilar, tog en pilsner, sådant man brukar göra. Och så säger Torbjörn helt plötsligt, ”Där står din Diablo…” En svart, med ljus inredning. Och det finns nästan inga sådana vet jag nu i efterhand när jag har pratat med Lamborghini. 

Kärlek vid första ögonkastet…

– Den var i ett fantastiskt skick och hade två ägare sedan ny, varav den sista i 21 år. Och den första ägde även Lamborghini i Tyskland, och den här var hans privata bil. Så bilen hade alla rätt. Den stod inne på mässan, till salu, för alldeles för mycket pengar! Men det var en ganska duktig handlare, som noterade mitt intresse och bjöd in mig och visade alla papper. Och så började han bjuda mig på öl också…

Han visste att han hade dig på kroken…

– Jag tror att han snappade upp signalerna… Men vem spontanköper en bil i den prisklassen på en mässa? Inte jag! Vi gick därifrån på kvällen på fredagen och käkade. När jag vaknade på lördag morgon frågade min polare mig, ”Du har inte sovit en blund inatt?” Och det hade jag inte, för där stod min drömbil, på mässan! Jag hade även pengarna, men jag hade gått och väntat på att det skulle bli börskrasch! Och det här ska jag egentligen kanske inte säga, men min kompis hällde upp en whiskey till mig, och sa att jag aldrig hade köpt en Lamborghini nykter… Så det är enda gången jag har druckit sprit till frukost! Fyra timmar senare hade jag köpt bilen. 

Var allt spikrakt, eller tog det emot någon gång?

– Då kändes det fantastiskt. Jag minns lördagkvällen: papperet var påskrivet – jag löste det med en svenska bilhandlare och kunde köpa bilen med svenska plåtar via honom. Allt kändes toppen, även om det var sjukt mycket pengar för en jättegammal bil, som ingen logisk människa köper då de kostar för mycket att underhålla! Sedan, när man skulle åka hem på söndagen och tala om för sambon och barnen att, ”pappa har köpt en bil till!” Då hade man lite ågren… ”Älskling, det hände en grej…”

Jag kan tänka mig att du hade ågren…

– Och veckan efter blev det lockdown i hela Europa. Börskurserna och hela ekonomin vände nedåt. ”Var det här det dummaste jag har gjort i hela mitt liv?” Bilen kom i april, jag åkte ned till Ystad, till bilhandlaren som hade hjälpt mig ta hem den: när jag stoppade in nyckeln i tändningen var allt förlåtet. Det är en av de bästa bilupplevelserna jag har haft i mitt liv! Nu har jag haft bilen i drygt tre år. 

Vad har du i kikaren den närmaste framtiden?

– Att köra! Jag tänkte att jag skulle köra ned till 60-årsjubileet hos Lamborghini i Italien, men jag hinner inte det. Problemet är att man jobbar för mycket och har för många bilar! Vi har hus och småbarnsliv. Men målsättningen är att köra med den. Första året körde jag nästan 700 mil. Jag tror att det är världsårsbästa… Då gjorde jag av med 3 000 liter bensin. Den är ganska törstig. Och den är inte gjord för stadstrafik, den ska köras på landsväg.

På vilket sätt är den inte lämplig i stan?

– Det är den sista riktiga supersportbilen, brukar jag säga. Det är nog folk som inte håller med om det, men den har inga hjälpmedel, inte ens servostyrning. Och så gör den 110 km/h på ettans växeln. Startar man upp den på kallstart, ligger den på 3 000 varv på tomgång i tio minuter. Och gör 60 km/h på tomgång! Så den är inte anpassad för stadskörning. Sedan är den väldigt bred, 2,04 bred eller så, och den är väldigt låg. Och den är inte smidig, som en modern bil med DSG.

Är kopplingen hård?

– Den är hård. Men den är bättre än vad biltidningarna på 1980- och 1990-talet skrev – den är hård, men det är alla riktiga sportbilar på den tiden. Man hade nog inte så mycket val med dåtidens material – det måsta vara bra tryck på kopplingen för att lamellen ska hålla.

Har du gjort något med den, servat, bytt bromsar och liknande?

– Jag har servat den, och bytt bromsar då jag hade en incident. Och bytt däck. Men bilen hade en nyrenoverad motor när jag köpte den. Den hade varit inne på storservice för 400 000… Så motormässigt var den i väldigt bra skick 

Vad var det som hände i incidenten?

– Jag var och besiktigade bilen. Jag var uppbjuden till Mantorp när Lamborghini skulle presentera Huracan STO. Och då var inte min bil besiktigad. Jag tänkte att jag åker och besiktigar den lite snabbt, så kan jag köra upp till Mantorp. Jag rullade ut från bilprovningen i Jönköping, och senare, uppe på Mantorp, så skulle jag bromsa för första gången. Och då fanns det inga bromsar. Över huvud taget. Det är tur att jag var på E4:an, för då kunde jag växla ned och rulla av vägen på närmaste avfart. Nu i efterhand vet jag vad som hände, men då hade jag ingen aning.

Ingen bromsverkan alls?

– Ingen bromsverkan alls. Har man inte varit skitnödig innan… När jag körde hade jag inte hört något udda. Man hör inte mycket mer än motorn. Man hör inte en gnisslande broms. Det som hade hänt var att en av bromsslangarna hade kollapsat inuti. Det hade nog hänt när de hade bromsprovat den på besiktningen. Då har de tryckt till så hårt de kunde, och då, som gamla bromsslangar gör, hade den separerat och blivit som en backventil. Jag hade full broms på ena bakhjulet – det hade blivit så varmt att tätningarna i bromsoket hade smält. När jag väl tryckte på bromspedalen så tömde jag bromssystemet. 

Så den dagen var helt förstörd låter det som…

– Ja, först var det chocken. Och när allt var okej, bilen var okej, och jag var okej, tänkte jag: Vad gör jag nu? Jag hade några kompisar som hjälpte mig forsla hem bilen till Jönköping, så jag kunde ta in den i garaget och riva isär den och analysera vad som hade hänt. När jag styckade upp bromsslangen förstod jag. Nu sitter det moderna slangar runtom!

Gör du all service själv?

– Hittills har jag gjort det. Och det är kedja på den också, ingen kamrem och sådant… Nu är det mellanservice, men till nästa storservice ska jag lämna bort den, till de som har mer erfarenhet av dem. 

Vilka utför sådana jobb i Sverige?

– Främst skulle jag säga att det är Auto Cura. Utanför Kinna. 

Har bilen någon egenhet?

– Det är en väldigt massiv motor, och den blir väldigt varm. Tempmätaren måste man hålla pejl på. Tempmätaren följer ibland samma tempo som blinkersrelät… Ibland funkar den inte alls, ibland går den upp högt. Men man blir luttrad, sedan vet man att den blir sval med fartvinden. Men samtidigt är det inget jag är orolig för, jag är ganska luttrad och har haft många bilar. Men det är den jag håller mest koll på. 

Vad är det bästa med bilen?

– Det bästa med bilen är känslan den ger mig. Den är så dramatisk. Man kan ha en jättedålig dag, så kanske man måste gå till garaget och göra något, och bilen står där… Jag har fortfarande svårt at förstå att bilen är min. Många ”icke-bilmänniskor” tror att den är ny, men den är 30 år gammal. Formspråket, bortsett från saker som lampor och fälgar, är nästan dagsaktuellt. När man sätter sig, stänger dörren, vrider om nyckeln – det är ”sensory overload”, för att citera Harry’s Garage. Och det är nog den bästa sammanfattningen, det händer så mycket. Det är dramatik rakt igenom. 

Det sämsta?

– Problematiken med att få fram reservdelar, och priserna på dem. Det är nackdelen med att ha den här typen av bil – en handbyggd superbil i ett begränsat antal, från 1990-talet och Italien. Bromsskivorna, som är i stål ligger på 30 000 kronor styck – om man får tag på några. Jag letade i 6–7 månader, i hela världen, och till slut dök det upp ett par i Japan, hos en handlare som hade ett gammalt lager som hade lagt ut på Ebay. Då är det bara att bita ihop och betala. 

Har du lärt dig några knep där?

– Ja, och det finns bra communities på nätet. Den första generationen byggdes i 900 exemplar tror jag. Och hälften finns kvar, många skrotades – den som köpte Lamborghini Diablo var ingen racerförare… Och de kunde inte hantera dem. Av de kvarvarande Diablosarna är det en liten klick som kör med dem. Man får hjälpa varandra. Sedan har jag väldigt god kontakt med barnbarnet till första ägaren till min bil – han driver fortfarande Lamborghini i Tyskland. Han kontaktade mig när han fick reda på att bilen var såld. Det är nämligen bara de som har servat bilen sedan dag ett. För dem är det en familjebil. Jag ringer privat till honom om det är något. 

Har bilen och processen lärt dig något om dig själv?

– Att det alltid är värt att satsa på sin dröm. Även om man ibland tycker att det är dumt! Det skapar livskvalitet.