Britten Tom Rushbrook är nu tillbaka i Sverige efter flera år utomlands, där han har jobbat bland annat som Creative Footwear Director på flera stora sportmärken. Han är född 1979 och bor numera i Nacka med sin fru. I denna intervju pratar vi om hans Datsun 240Z från 1972, som ska ut på gatorna igen…

Intervju: John Sempill Foto: Tom Rushbrook

– Vi flyttade till Sverige januari 2022. Min fru är ursprungligen härifrån. Vi bodde i Oregon i elva år, på USA:s nordvästra kust. Där var jag Creative Director på Nike, innan dess var vi i Tyskland där jag arbetade med Puma Motorsports. Innan dess var vi i Paris. Vi har varit i Sverige strax över ett år nu. 

Och visst har du några intressanta bilar?

– I USA hade jag både en 1972-års 240Z Datsun och en 1980 Porsche 911 SC med en treliters konvertering. När vi beslutade oss för att flytta tillbaka till Europa, kunde jag endast ta med en, och valde min Datsun. Mest för att jag kände mig närmare den än med Porschen. I ärlighetens namn var Porschen en pain in the ass. Vi byggde om motorn från grunden, den behövde ett helt underrede och hade massa problem. Jag njöt aldrig riktigt av att köra den. Jag föredrar bakhjulsdrift, med motorn i fram, som Datsun erbjuder. 

Var Porschen för ostabil?

– Nja, det är mer att jag aldrig riktigt fick känsla för den. Jag vet inte vad det var. Det kan ha att göra med problemen jag hade med den längs vägen… Men bilen var väldigt snabb när den väl gick, och den hade väldigt bra väghållning. Men jag gillar bara det råa med Datsun. Den har en L28-motor i, en 2,8 med en trippel-Weber-konvertering. 

Vad mer är gjort med din Datsun?

– Vi har gjort en del med den, bakdiffen är uppgraderad för att klara av lite mer kraft. Och mycket av inredningen har tagits bort, den har racingstolar och racingbälten. Bilen är väldigt kul att köra, men den låter långt mycket snabbare än vad den är! Och det är en fantastisk bil. Jag vet hur jag ska laga den, hur den fungerar. Det finns egentligen ingen magi bakom den. Medan med Porschen försökte jag hela tiden förstå mig på den. 

Vet du förresten vem Jenson Button är?

– Självklart!

Du har samma talröst som honom … det känns som jag pratar med Jenson!

– Haha! Han är i för sig lite snabbare än vad jag är…

Hur kom det sig att det blev en Datsun 240Z?

– Jag har alltid tyckt om bilar. Jag studerade bildesign i Coventry i England. Jag tog examen 2001 och har bilar i blodet, för att uttrycka sig så. Men jag har ingen större erfarenhet av att skruva. I USA hade vi ett garage som var tomt och jag hade lite pengar över, och ville ha något fritidsintresse. En vän till mig hade faktiskt en, som han gjorde sig av med. Jag bara kände att det var en bil som jag verkligen tyckte om utseendet på – formen och linjerna. Och det faktum att det är en enkel raksexa i den… Den har en 2000GT-aktig look och känsla, vilket jag verkligen gillar; liknande proportioner som under E-Type-eran från sena 1960-talet och tidiga 1970-talet. 

Hur hittade du din Datsun?

– Jag köpte faktiskt min bil en natt när jag var berusad, i Storbritannien! Jag var ute en kväll i London och hade notiser på från Ebay, och den kvällen dök en bil upp. Jag budade och tänkte inte mer på det förrän morgonen därpå, när jag vaknade till ett Grattis-meddelande, ”Du har det högsta budet!”

Spännande – hur gick det?

– Hela processen gick väldigt bra. Säljaren var baserad i Kalifornien, i Corona. Så bilen var väldigt torr, ingen rost. Han hade inte gjort något med den förutom L28-bytet. Den hade originalupphängning och så vidare… I början hade den Hitachi SU-förgasare, som var väldigt driftsäkra. Bilen kunde starta direkt efter tre månader i garaget. Men av någon anledning romantiserade jag idén om att ha trippel-Webrar. Så jag bytte, dumt nog. Och nu är bilen inte tillförlitlig! Så det försöker jag förstå mig på nu… 

Så det här var alltså inte bilen din vän sålde?

– Nej, men det var min väns bil som ledde mig in på detta spår… Hans var extremt racingpreppad. Jag var snarare ute efter något man kunde köra till vardags i princip. Något lite enklare. Jag köpte den och säljaren fraktade över den. Och resten är egentligen historia. Jag gjorde en del på egen hand, och ville verkligen lära mig. Jag är i en fas där jag verkligen vill lära mig saker. Och min pappa var ingen bilmänniska på så vis att han skruvade själv, så jag fick lära mig det mesta genom vänner och YouTube. Det fanns ett riktigt bra gäng som körde bil under helgerna i Portland. Om jag skruvade isär något och inte lyckades sätta ihop det igen, fanns det alltid någon jag kunde ringa, eller muta med en öl!

Hur hittade du gänget, genom motorklubbar?

– Många av dem jobbade jag faktiskt med just då. Det är en märklig grej – många inom skobranschen är även bilmänniskor. Jag tror mycket handlade om grupptyck också! Om någon i gruppen köpte en bil så skulle andra också göra det! Det var en bra mix med rariteter som Noble M10:or, Caterham, till Lancia Delta, Porsche 964 och Cosworth… Vi kallade oss för Odd Squad, bara för att bilarna vi körde under helgerna var så olika. Det var väldigt kul! Och vi bodde bokstavligen sex minuter från racingbanan. Vid ett skede brukade vi åka ut på några roliga och slingriga vägar, nästan varje söndag. Säkert 10–15 av oss. 

Hur ser den närmaste framtiden ut med bilen i åtanke?

– Just nu är planerna att få den körklar. Den står hos mina svärföräldrar, i deras lada, där den har stått sedan vi fraktade hit den i augusti 2022. Det tog omkring åtta månader att få hit den. Och den kom i slutet av månaden, lagom till det dåliga vädret… Så nästa steg är egentligen att få ut den ur ladan och få hit den, registrera den och sedan besiktiga den. 

Vad är bäst och värst med din Datsun?

– Det bästa är bilens enkelhet och nöjet man får av den. Det är en enkel bil att köra, jag älskar bilens utseende och dess proportioner. Det värsta är nog ångorna i förarkupén. Jag har nyligen börjat täta om bilen, vilket jag också borde göra klart! Jag kliver ur bilen och är hög som ett höghus ibland… Det är rätt illa faktiskt! Men det är en ganska liten uppoffring för att kunna ta en tur då och då. Och att den inte går att köra med under vinterhalvåret är inte kul heller. Bakhjulen har väldigt mycket kraft och den saknar antispinn. Det går inte riktigt att köra med den, inte runt dessa gator åtminstone.

Vad har bilen för personlighetsdrag eller egenheter?

– [Skrattar] Det är nog de vanliga knacken från transmissionen. Den brukade ha en dålig jordkabel, kopplad till generatorn. Varje gång jag svängde höger dog bilen helt plötsligt… Och det tog mig hur länge som helst att hitta problemet. Så fort jag körde rakt igen vaknade den till. Och det hände på tävlingsbanan några gånger också, vilket var rätt irriterande. Till slut redde jag ut att jordkabeln var väldigt spänd, och så fort jag svängde, så gungade motorn svagt till vänster och drog i kabeln. Det tog en bra stund att klura ut!

Hur kom du på det? Det känns som en grej man kommer på mitt i natten, som en uppenbarelse…

– Ja, det var nästan så. Jag har många vänner som skruvar lite, och vi hängde och drack öl en gång och bara tittade på bilen och försökte klura ut vad det kunde vara. Till slut gick vi igenom varenda kabel under huven och såg att den var rätt spänd, och någon mutter satt lite löst. Det krävdes lite snokande innan vi kom på det. Nu måste jag däremot få tag på någon en Weber-expert i Stockholm som kan komma förbi och titta på den åt mig! Om du som är Weber-expert läser detta, hör av dig!

Vill du avrunda med något kul bilminne?

– Jag skulle vilja säga att det är en bil som alla känner igen någonstans ifrån, antingen hade sin pappa en, eller någon släktning. Så fort jag ställer bilen på en parkering eller tankar, så har alla något att säga om bilen och vill dela sin berättelse, om hur de brukade åka i en som barn. Den lockar väldigt mycket trevlig uppmärksamhet. Inte att jag söker det, men den startar många trevliga konversationer. Det är också något jag älskar med bilen.