Man skulle kunna kalla honom för Volvogurun, men själv, kallar han sig Johan Falck. Han är född 1964 och har tidigare jobbat som säljare av ekonomisystem. Johan är baserad i Uppsala och berättar här om en minst sagt unik Volvo P1800ES. Hans första internetsökning – någonsin – resulterade i denna apelsinfärgade drömbil. 

Intervju: John Sempill Foto: Claes Axstål/Privat

Hur föll valet på den här rariteten?

– Volvo över huvud taget, eller P1800, var för att när jag började med bilar, så var det här den billigaste sportbilen. Det här var när jag gick i gymnasiet, 1976. Min första var en årsmodell 1964, skattad och besiktigad för 1 400 kronor. Då var Amazonen var dyrare. Men det var då! Jag har i princip alltid haft minst en P1800. Och helt plötsligt blev det här entusiastbilar… Men sedan har det kommit nya modeller, så skulle man ha en 140 och en 240 och en 740… Svårt att hålla igen!

När fick du tag på din orangea ES?

– Grejen är, jag har tre ES. Så det är väl två för mycket! Jag har en annan som är lika fin, guldmetallic, som har gått 5 000 mil. Och en som jag håller på och gör iordning. Och min orangea, färgkod 113, köpte jag i USA 2007. Den har gått 960 mil, och lånades av Volvo till Volvomuseet.

Berätta gärna lite om jakten på den orangea faran…

– Jag satt på jobbet 1996 eller 1997, och man kunde söka på något som hette internet. Och då var mitt första sökord Volvo P1800, på sökmotorn Altavista. Då kom det upp en textsida om en man i USA som hade en, som aldrig hade varit registrerad. Den hade stått på pallbockar. Jag hade ingen mailadress och inte han heller, men jag skickade brev till honom. Jag fick tillbaka ett brev med lite bilder. 

Vad hände sedan?

– Det gick tio år, och så tänkte jag, ”Jag undrar var bilen har tagit vägen?” Jag skrev igen, då svarade han och skickade mailuppgifter. Då var det finanskris i USA och de skulle flytta, och bilen stod i vägen i garaget. Han sa att jag fick köpa den om jag ville. Det här var 2007. 

Fick du ett bra pris?

– I dag tycker man ju det. Men det var så mycket pengar man mäktade med då. Jag hade en likadan, en fin ES. Den sålde jag för att finansiera denna. Den hade jag haft i 20 år. Den sålde jag eftersom just denna i USA var så unik, tyckte jag. Jag hade egentligen inte tänkt sälja den andra, men det blev så! 

Den ser helt klar ut – har du några planer för den framåt?

– Ja, det är den. Men den har blivit stående för den har blivit krockskadad, och jag har lackat om den någon gång i framändan, det finns en liten nyansskillnad. Jag kanske gör om lacken. Det är jakten och samlandet som är grejen. Sedan står grejerna mest i vägen!

Vad är bäst och sämst med den?

– Alltså skicket, det är helt unikt. Den ser ut som ny och den går som en ny bil. Och sämst är väl att den har gått så lite, att man inte vill köra med den! Varje mil tar emot… Därför är jag tvungen att åtgärda det på annat vis!

Har du något kul minne du vill avrunda med?

– I och med att jag kör så lite med bilen så är det något spökeri nästan varje gång jag kör… Den stannade när jag var ute och åkte mitt i Stockholm, när jag var på en bilträff – Gärdesloppet. Jag fick stopp mitt inne i stan … vad heter den bron … när jag kom från Söderleden, med Sheraton till höger. Den bara tvärdog. Och helt plötsligt, när jag stod där med huven öppen, gick den igång igen! Jag hade ingen aning vad det var för något…