Jacob Bolin jobbar som kommunikationskonsult och driver en kommunikationsbyrå. Han är född 1982, ursprungligen från Östersund men bor numera i Stockholm, och har en bakgrund som jurist. Bilen han berättar om här är hans egen Jaguar E-Type Serie II, från 1970.
Intervju: John Sempill Foto: John Mattisson
– Bilen har en ganska lång historia i min familj, inleder Jacob. Min far, Ingvar Eriksson, köpte bilen i London 1976. Den har varit med mig under hela min uppväxt, i garaget hemma i Östersund.
Varför blev det just en E-Type?
– Han hade först en British Racing Green Serie I, som han hade haft sedan 1974–75. Han kraschade den rätt så hårt 1976, på vägen hem från Sundsvall, där han precis hade börjat dejta min mor. Han hamnade i koma och fick läggas in på sjukhus. Ungefär två dagar senare vakande han upp och började återfå medvetandet, men bilen blev det givetvis bara skrot av. Han fick försäkringspengar, och ungefär tre månader senare var han på benen igen och tog en liten trip till London för att skaffa sig en ny. Han satte sig i en taxibil och körde runt till olika Jaguar-handlare och hittade den här Serie II:an, som bara var sex år gammal.
I rätt bra skick med andra ord?
– Den hade gått i London de första sex åren, och var i halvbra skick ska sägas. När han tog hem den lät han lackera om hela bilen. Det är originalkulören på, men har omlackerats vid två tillfällen, i Regency Red. Men bilen som sådan var i toppskick, även motormässigt. Och sedan har bilen rullat i min familj. Efter att pappa gick bort har jag tagit över den. Jag förvaltar ett arv!
Vad är dina planer framåt med den?
– Det här är en bil som är del av min familj, men även min egen person. Jag kommer förmodligen aldrig göra mig av med bilen såvida det inte uppstår någon extrem situation, praktiska orsaker eller vad det kan vara. Jag har den i mitt garage! Jag tycker det är vansinnigt kul med bilar. Och i synnerhet den här bilen. Fortfarande, när jag går ned och sätter mig i bilen och startar igång den, när den raka sexan mullrar igång … den har en själ som få andra fordon har. Man blir genast på gott humör när man sätter sig bakom ratten. Jag kör relativt sparsamt och ligger på runt 150–200 mil per år.
Brukar det bli några bilträffar per år?
– Jag brukar ofta åka ut till Brostugan, på Drottningholm. Där brukar vi ha lokala träffar. Men annars blir några veteranbilsträffar, men vi brukar inte åka på klubbmöten.
Vad gillar du mest och minst med bilen?
– Det bästa är själen, det är en brittisk nationalklenod man åker runt i. Och det är förbannat häftigt att kunna förvalta ett sådant arv. Bilen är trots allt 52 år gammal. Man kan tänka sig hur det var på 1960-talet, när bilen kom på marknaden… Och den håller fortfarande i prestanda, även i värde, som stiger löpande. Det gjordes ungefär 75 000 bilar från 1961 fram till 1975 – i takt med att de rostar sönder eller blir i risigt skick, finns det så klart en värdestegring i det.
– Det sämsta är att den går sönder emellanåt. Som vanligt! När man åker runt och kör med den så lyssnar man alltid efter något som börjar låta… ”Det här har jag inte hört förut, vad kan det vara? Nu är vi inne på de sista lamellerna!” Så det skulle vara osäkerheten som är nackdelen, men det är också en del av charmen.
Är det något specifikt som brukar gå sönder?
– Det skulle jag nog inte säga. Jag har haft ganska tur de senaste åren. Jag bytte alla gummislangar för ett par år sedan, annars har jag bytt en vattenpump, generator och så. Men jag skulle inte säga att det är något specifikt som är speciellt känsligt.
Några avslutande ord eller något minne du vill dela?
– Jag har haft ett par haverier där jag har blivit stående mitt på E4:an i ösregn och så där… Men annars, är det en vacker sommardag och man åker runt i framför allt Stockholm, i centrala delar, blir man uppmärksammad på ett unikt sätt – det är en bil som sticker ut. Så fort jag parkerar, oavsett var det är någonstans, så kommer det alltid fram folk och tar bilder och vill prata om bilen. Det säger en del om bilens status.
Kategorier:Motor, Okategoriserade
Presstanda 
Kommentera