Tryggve Schreiber är vice ordförande i Aston Martin Klubben Sverige. Han är född 1960, bor utanför Göteborg och är ägare till en Aston Martin DB2 Drophead Coupé, från 1952. Så här säger han om sin bil:
Hur kom du in på Aston Martin? Har det alltid varit Aston Martin?
– Det började med helt andra typer av bilar. Aston dök upp när jag var 25–26. Men det har alltid varit konstigt grejer!
Så ingen Bond koppling?
– Nej, han har jag aldrig brytt mig om! [skrattar]. Men det är väldigt många som har den kopplingen, och hamnar i bilmärket på grund av den rollfiguren. Men jag hade aldrig någon sådan fundering. Jag köpte min första Aston 1987, tror jag. Så jag har åkt Aston i snart 35 år.
Så varför just den här bilen?
– Det såldes två stycken sådana här i Sverige, en till Prins Bertil, och en till en man nere i Göteborg. Den bilen fick jag provköra i början på … 2002–03 någon gång, och jag blev helt såld. Sedan lyckades vi hitta ett renoveringsobjekt i England, som vi tog hem och gjorde i ordning. Den blev klar 2006. Jag la ungefär ett och ett halvt år själv på den.
Helt själv?
– Ja, jag höll i alltihop, men jag fick lite hjälp av Bengt, som ägde den andra, och en som heter Kåre. Så vi var två-tre stycken som hjälpte till i olika omgångar. Sedan har jag inte lackerat själv och inte gjort all inredning. Men det mesta har jag försökt göra själv.
Var det något som var särskilt svårt?
– Fördelen med den här är att nästan allt går att få tag på, när det gäller slitdelar och motorer och sådant, beroende dels på att man kör historisk racing med den här modellen. Det som är svårt är allt trä i cabställningen, som är i ask. Det fick jag bygga för det finns inget färdigt. Men bilen var väldigt komplett, så det mesta fanns med. Vi fick göra någon mässinglist och kroma och så där, annars var det rätt straight forward.
Och jakten på bilen? Den fanns i England, nämnde du?
– Ja, jag har varit med i Aston Martin Owners Club i England sedan sent 1980-tal. Det fanns en matrikel förr i världen, där man gick igenom och redovisade alla ägare och bilar. Det började med att vi satt med den och tittade på (de gjorde bara 98 stycken sådana här bilar, under tre år) så det fanns kanske 10–15 stycken i den matrikeln.
– Vi började kolla hur gamla ägarna var, om de kanske skulle vara beredda att sälja. Men sedan dök den här upp på Classic Driver en natt, jag tror Bengt Mörner hittade den och ringde mig på morgonen, och dagen efter, eller om det var ett par dagar efter, så var vi i England och tittade på bilen. [skrattar]. De dyker inte upp så ofta, så man får vara på hugget. Och då köpte vi den, och så hade han en till, en DB2/4, som en kamrat till mig köpte. Vi hade ett rejält lass bilar med oss hem en vecka senare!
Då tog ni färjan hem till Sverige?
– På den tiden fanns det en färja via … från Danmark. Och min bil gick inte över huvud taget, det var bara en låda med delar, eller många lådor med delar. Det var biltransport och lastbil. Men den andra gick att köra. Det här var närmaste vägen till Göteborg. Och bilen fanns öster om London så det var ganska nära till färjeläget, så det passade. Det var kul på riktigt!
Vad har du för planer framåt med den?
– Köra skiten ur den! Den är till för det… [skrattar]. Jag har hållit på nu sedan 2006, 16 år eller något, och har kört 4 000–5 000 mil och varit i Norrland, England och Europa och så där. Så jag tänker bara använda den. Jag har ingen tanke att den ska stå och visas upp, det är ett bruksföremål. Sedan är den så jädra rolig att köra. Det är som ett kosläpp varenda gång man sätter sig. Man blir helt sprallig!
Vad är det för motor i den?
– En sexa på 2,6 liter, inte så där jättestor. Men den har karaktär. Det var W.O. Bentley som gjorde den åt Lagonda, under kriget. Och så köpte David Brown både Aston och Lagonda efter kriget. Han tog motorn ifrån Lagonda och satte i Astons chassi, som blev DB2. Jättekul karaktär på maskinen, och det kan man prata om hur mycket som helst … dubbla överliggande kammar. Det får vi återkomma om…
Vad tycker du är bäst och sämst med bilen?
– Det bästa är körglädjen skulle jag säga. Den är … jag har kört många konstiga bilar, och jag skulle aldrig byta bort den till en DB5 eller något sådant, som många vill ha. Det här är något helt annat … verkligen en sportbil. Det sämsta? Värmen är så där, kan man väl påstå. Och sedan är den högt växlad, så man kör inte mycket fortare än 130 då den varvar rätt bra då. Den går mycket fortare, säkert 180, men det blir ganska högvarvigt. En överväxel hade nog varit trevligt. Men jag skulle inte vilja byta bort växellådan, det är David Brown som har gjort lådan, och den har en väldigt trevlig karaktär.
Så ingen överväxel på gång eller några sådana planer?
– Jo, det finns en sådan möjlighet. Men jag köper andra bilar och bensin för alla mina pengar…
Några roliga minnen att runda av med?
– Vi var 14 dagar i England på Goodwood Revival och åkte runt i september i England. Man blir verkligen mottagen som någon form av kunglighet, oavsett var man landar. Dels vet nästan alla i England att det är något märkvärdigt med Aston Martin. Och är bilen gammal dessutom, som min 1950-talare: det blir en väldigt bra entrébiljett till många fantastiskt roliga människor.
Kategorier:Motor, Okategoriserade
Presstanda 
Kommentera