Det började med en Porsche 356, som sedan blev en 911 Carrera av praktiska skäl. Johan Himmelstrand beskriver sig själv som en kille i 60-årsåldern, som har arbetat med kläder hela livet, både i butik och som inköpare. Och ett bil- såväl racingintresse har det alltid funnits. Johan är född 1960. 

Intervju: John Sempill Foto: Tobias Lindbäck

– Måste jag precisera mig så tycker jag att det är väldigt kul med sportvagnar och prototyper, Le Mans och allt det där, säger Johan. Speciellt om man tittar bakåt i tiden, det finns mycket häftiga bilar. Och självklart har jag alltid följt Formel 1 och gör det fortfarande. 

Berätta lite om din bil…

– Den jag kör nu är en 1984-årsmodell, en Porsche 911, modellen som kallas för G, den klassiska 911:an. Det är både en 1960-talsmodell, när den hette F, och från 1974 blev det den här formen som min bil har nu. Den ser i princip likadan ut, och man kan både fram- och bakdatera bilarna. Innan dess körde jag en 356:a, som jag hade nästan i 20 år. 

Var började bilintresset?

– När jag växte upp hade jag ett stort intresse, och min morbror körde Porsche, Peter Himmelstrand. Han var journalist och han blev synonym med Porsche eftersom han alltid körde det. Vi bodde ganska nära och umgicks rätt mycket, mina kusiner var jämngamla så vi umgicks en del. I grund och botten var han journalist men var kanske mer känd för sin musik. 

– När jag var liten på 1970-talet såg jag alltid de här bilarna, 356:or och 911:or, Targa, 914 … allt. Och jag gillar alla bilar … alla snygga, fina bilar. [skrattar]. Porsche som fabrikat tycker jag är fascinerande, med historien kring märket; det är en ”ingenjörsbyrå” och inte en bilfabrik, så att säga. 

Så det är historien bakom märket som kopplar dig till denna 911?

– Jag har aldrig haft den ekonomiska möjligheten att bara gå in och köpa den bilen jag vill ha. Jag har haft andra bilar och hankat mig fram. Jag har haft några Alfor, och är väldigt förtjust i Alfa Romeo. Men innan min morbror dog försökte han sälja några vrak till mig för alldeles för mycket pengar! [skrattar]. Han samlade på bilar men har var rätt okunnig rent tekniskt, och rätt så närig med pengar. Jag trodde att han skulle vara lite schysstare mot mig!

– Men när han gick bort skulle min mamma ärva en del pengar av honom, och hon visste att jag var väldigt förtjust i hans bilar. Hon var så himla snäll att hon tog en del av sitt arv och gav mig en av hans bilar, som fanns i dödsboet. En 356 A från 1959. 

Bytte du sedan in den? Hur gick den processen till?

– Den bilen körde jag i 18 år, den var i ett ganska orört bruksskick. Jag körde mycket med den och såg till att laga och fixa delarna som behövdes fixas. Jag såg till att den funkade mekaniskt. Jag renoverade lite också, men sedan kom jag till ett skede där jag kände att jag ville ha något som var lite nyare, lite mer tillförlitligt, och en bil som jag kan använda på ett annat sätt, även om jag och min fru ville sticka iväg på en resa. Då sålde jag 356:an och fick ganska bra betalt för den. Jag gav tillbaka pengar till min mor, och köpte den här 911:an. 

Vilket år var detta?

– Nu är det fjärde året jag äger bilen. Grejen var att antingen behålla den och börja jobba med den, eller så skulle jag helrenovera den. Och det är rätt mycket pengar om man ska göra en totalrenovering. Och de pengarna kunde jag inte skaffa fram då. Då satt jag på jobbet och skrollade, gick in på lite annonser, och den första bilen som över huvud taget dök upp var bilen jag har nu. Den såldes via en firma uppe i Gävle. Jag ringde till dem och bad dem ställa undan den till mig. 

Vad var det som fick dig att falla för just denna?

– Jag tyckte den såg rätt specad ut, och väldigt fräsch. Den är lite modifierad, lite som Porsches egen Club Sport ungefär, med halvbur, racingstolar, lite sänkt, det är sju och åtta tums fälgar i stället för sex och sju. Och Grand Prix-vitt. Jag tycker även om att den saknar vinge. Den är så clean. 

Har du gjort något med den?

– Jag har gjort lite grejer. Inredningen är lite speciell med rutiga ”Pasha”, ett klassiskt Porsche-mönster som även Recaro-stolarna som är ditsatta är omklädda i. Den är väldigt fint omgjord, och så har jag satt in en Momo Prototipo-ratt och lite så. Den är lite förändrad, som man hade gjort på den tiden. Jag tycker om det lite rejsiga och busiga stuket. 

Kör du året om med den?

– Nej, men den är inte avställd. Jag kör ganska mycket, jag älskar att vara ute och köra. De första två åren körde jag säkert 1 000 mil per år. Den hade gått 19 000 när jag köpte den, och nu har den gått drygt 22 000. Den har gått så pass mycket att man inte behöver vara ”rädd” om den. Och jag har den inte för att den är värd pengar, jag har den för att jag tycker om den och för att jag älskar att köra den. Sedan har jag haft tur med bilar, som har råkat bli värda pengar. Men det är inte därför jag har den. Nu får den funka som min pensionsförsäkring…

Har du några planer framåt för den?

– Egentligen inte. Jag har gjort ganska mycket förbättringar, och bytt ut saker som har varit skruttiga. Förra året hade jag ett projekt där jag skulle byta vindrutan, som var väldigt repig. Och det tog en ände med förskräckelse… Den som utförde jobbet klantade till det så jag fick göra om det, vilket kostade en massa pengar. Nu är den perfekt, och den lilla rost som fanns, runt rutan, är fixad. Jag har satt dit ett rostfritt avgassystem, med två pipor i mitten, GT3-system. Det både låter lite häftigt och blir lite roligare att köra. Bland det sista jag har gjort var att lämna in den på en polering och rengöring och lackbehandling. Nu är den jättefin. Jag skulle vilja byta ut bromsarna och köpa ett Brembo-kit, men kanske mer för att det är coolt! 

Vad är det för motor?

– Det är en platt sexa. 84:an var första årsmodellen med 3,2 liter. Och modellen kallas Carrera, men annars är det en vanlig 911. I min sitter 915-lådan, och har ett dåligt ryckte bland många jämfört med G50:n, och kan kännas lite odistinkt. Den är fortfarande ganska mekanisk. Jag hade lite otur med min bil när den var ny, växellådan rasade efter 90 mil. 

– Till saken hör att jag köpte bilen via en handlare i Gävle, Autorismo uppe i Gävle, han är superseriös och trevlig. Han var väldigt schysst och tog på sig det och betalade för renoveringen av växellådan. Då passade jag även på att göra lite annat när motorn var ur. Koppling, motorfästen, bussningar och sådant. Och så har jag en kompis i klubben som hjälper mig lite med småfix. Han är supernördig och tweakade till lådan efter renoveringen. Nu är den underbar, med en skön mekanisk känsla. Men den är lite … man kan inte hålla på och rycka i den. Man får vara lite långsammare och bestämd. Och bilen drar knappt litern, jag tycker inte den är så törstig.

Vad tycker du är bäst respektive sämst med bilen?

– Dels är den snygg, men den är så himla rolig. Den är lite tyngre än 356:an men ändå väldigt nätt. Den är inte supersnabb, inte superstark, men du har väldigt roligt på fina vägar någonstans mellan 70–80, upp till 110–120. Du behöver inte ligga och blåsa. Hittar jag en mindre väg vid sidan om E4:an så tar jag den! På E4:an kör jag skönare med vår Volvo V70!

– Jag tycker inte att det är något som är dåligt med den. Märker jag att det är saker som behöver göras så gör jag det nu i stället för att det eventuellt rasar. Och min kompis i klubben kollar till bilen en gång varje säsong. 

Har du något särskilt roligt minne med den?

– Vi är ett litet gäng i 356-klubben, där folk både har 356:or och 911:or, och någon 912:a. När det är klubbmöte, som är lite här och där i Sverige, brukar vi försöka göra en liten egen resa, och då kör vi alltid gamla vägar. Då är vi sex, sju, åtta bilar som kör, vilket är väldigt mysigt faktiskt. Man kör bara på fina vägar, typ gamla E4:an – otroligt rogivande. 

– Jag tar själv gärna ut bilen eftersom jag bor rätt bra till, så kan jag bara köra ut från garaget och fem minuter senare kan jag åka gamla vägen upp till Norrtälje, genom Roslagen en tidig morgon eller en sen kväll. Det är fantastiskt måste jag säga. Jag blir väldigt lugn och avkopplad av det, inte för att jag är en stressad person! Men jag älskar det verkligen.