Mats Cromdals Ford Mustang från 1967 har en lång och spännande historia. Förutom att se ut som en dubbelgångare till bilen i filmen Bullitt, med Steve McQueen i huvudrollen, har den ägts av kändisar, knarkare i Värtahamnen och stått strandad längs vägkanten i 1970-talets Kalifornien. Själv är Mats född 1981, bor i Västra Frölunda och jobbar som lärare i trä- och metallslöjd och idrott.
Intervju: John Sempill Foto: Mats Cromdal
Berätta lite om din pärla…
– Det är en Mustang 390 GT Fastback, 1967. En S-kodad och fyrväxlad manuell. Jag hade en gammal Alfa innan, en Bertone. En 1750 GTV, en liten sportig sak som jag hade i kanske 20 år. Men när jag fick barn kände jag att det hade varit kul att ha något som man kunde få med sig familjen i, så jag började leta lite andra alternativ. Och jag har varit svag för den här modellen länge.
Finns det Bullitt-associationer här?
– Ja det gör det. Det här är i princip en exakt kopia på Bullitt-bilen, det är bara det att Bullitt-bilen är från 1968 och den här är från 1967. År 1968 hette färgen Highland Green, men 1967 hette den Dark Moss Green. Men det är samma kulör.
Hur gick jakten på bilen till?
– Jag hittade den i Bollnäs, av alla ställen. Jag ringde till den säljaren och frågade lite om den, och då var den lackad mattsvart, ganska taskigt lackad. Jag ringde min far, som också är bilintresserad, och sa, ”Vi får nog sticka upp till Bollnäs”. Han tyckte inte jag var klok. ”Det är jättelångt”, tyckte han.
– Så jag hämtade honom klockan 06.00 på morgonen här i Göteborg, om det inte var tidigare till och med, och vi körde upp gemensamt. Vi var uppe strax efter lunch någon gång. Vi testade bilen, och då satt det en 347:a ”strokad” 302 i, med en femväxlad manuell låda. Den hostade igång och vi körde iväg. Farsan satt fram faktiskt och jag satte mig bak, han som ägde den körde första sträckan.
Vilket år var det här?
– Det här var … 2018? Och säljaren var inte blyg för att köra. När jag sa, ”Den här bilen var rå!” vände sig farsan om och svarade, ”Jag skulle säga att den är jävligt rå!” Då visste jag att jag hade hans godkännande! Det ingick lite grejer som vi packade in i Volvon och så begav vi oss hemåt. Vi kom hem sent på natten, mullrandes hem på gatorna.
Så bilen fungerade hela vägen hem?
– Ja, den motorn som satt i då var relativt nybyggd i USA. Han hade gjort sönder motorn som satt i. Bilen gick bra hela vägen hem; relativt bensinsnålt till och med. Jag tror jag körde den på strax över 1,5 liter.
– Min tanke har hela tiden varit att den betingar ett visst värde om man har den mer original. Och en big block-Mustang är lite ovanligare. Jag har tänkt att ta tillbaka den till sitt ursprungliga skick. Och nu är jag nästan i mål.
Hur fick du tag på rätt motor?
– Den motor som ska sitta i är en vanliga 390 big block-motor, som alla amerikanska Fordar på den tiden. Däremot är det lite annorlunda grenrör och toppar på den. Men överlag är motorn standard.
Och var det manuell du var ute efter?
– Ja, det var jag. Och den här är manuell från början.
Vad är planen med bilen framöver?
– Att dra igång den nu till våren och se så att allt funkar. Sedan ska jag ned till Tjolöholm tänkte jag och vara med där, och kanske ställa ut den om det finns möjlighet. Annars blir det att fortsätta som jag har gjort.
Har du märkt av någon egenhet under din tid som ägare?
– Den svänger till … vid varje växling svänger den till med bakändan en del. Den skulle nog behöva ett lite styvare chassi, tror jag. Det är lite för många hästar…
Som en vildhäst, en Mustang…
– Det kan man lugnt säga! [skrattar] Annars är den ganska pålitlig, den har aldrig krånglat för mig. Jag har kört ganska mycket med den. Den levererar hela tiden.
Vad drar den nu?
– Nu är den nog uppe kring två liter milen.
Känner du till något om bilens historia?
– Jag började släktforska på den och fick tag på den första ägaren här i Sverige. Han var från Mora och jobbade i USA under Vietnamkriget. Han jobbade som bilbärgare och hittade bilen längs vägkanten, i Kalifornien i USA. Då var den inte mer än 2–3 år. Han tog in bilen, men det var ingen som gjorde anspråk på bilen. Och på den tiden tillföll bilen den som hittade den, och det var han.
– Han körde omkring med den i USA i några år. Sedan fick han inte stanna längre, med uppehållstillstånd och grejer. Han fick bege sig hemåt men magasinerade bilen hos några bekanta i USA. Till slut tog han hem den till Sverige, och körde med den och sålde den sedan vidare. Den gick ned sig ganska kraftigt, tills en man bestämde sig för att göra iordning den.
Vilket år tog han den till Sverige?
– Han tog hit den 1976 och hittade den 1970. Den hade antagligen varit med om något skumt i och med att den låg längs vägkanten… Och han som gjorde iordning den på 1980-talet, han var med i tidningen Bilsport i en liten notis: han köpte den av två knarkare i Värtahamnen. Och när han gjorde iordning den så trillade det ut en spruta från handskfacket! [skrattar].
– Den är även med i ett YouTube-klipp. Det är en musiker som har haft den – Atomic Swing är bandet. Han köpte den en gång, sålde den, och köpte tillbaka den – han har alltså ägt bilen i två omgångar. Han satte i en automatlåda. Den var även med i en av hans musikvideos. Låten heter Stone Me Into the Groove.
Vad tycker du är bäst och sämst med bilen?
– Bäst är känslan av att dra igång det här åbäket, och hur den skakar igång och hur den låter och hur manuellt allt är. Det finns inga hjälpmedel, ingen servostyrning, inget ABS, den är bara helt rå. Och väldigt oförutsägbar. Man måste vara beredd hel tiden när man kör, men det är väldigt kul. Och uppmärksamheten är rolig så klart. Ställer jag upp den bredvid en ny Ferrari så är det ofta Mustangen de går till före Ferrarin!
– Sämsta med den skulle jag vilja säga är att man är lite för försiktig. Man är lite för rädd om den, man vill inte köra den i regnet, man vill inte ställa den för nära andra bilar. Ändå är det en bil som har varit med om så mycket genom alla år, så det borde egentligen inte bara några problem!
Har du något kul minne du vill runda av med?
– Vi tog ned den till Danmark och körde på stranden, vi var där och tältade lite. Det var precis när vi köpte den, innan jag hade renoverat den. Vi åkte hela familjen till de danska stränderna för där får man köra bil. Där var det fullt ös, full uppståndelse. Det var mängder med folk som cirkulerade och ställde frågor. Det var väldigt roligt tills den körde fast i sanden: I och med att jag visste att jag skulle renovera den så kände jag att jag inte behövde vara så rädd om den just då – jag kunde kosta mig på att leka lite. Det var väldigt roligt och uppskattat av folk som tittade. Men när jag kom hem fick jag byta hjullager i bak för det hade kommit in sand … men det var roligt!
Kategorier:Okategoriserade
Presstanda 
Kommentera