Text: John Sempill Foto: Raymond Clarke images
För några år sedan intervjuade jag trummisen Simon Phillips till branschtidningen Musikermagasinet. Här är några av godbitarna som inte fick plats i intervjun, som kan läsas i sin redigerade form i Musikermagasinet #7–2020. Han är antagligen mest känd som trummis i bandet Toto, när han ersatte den avlidne studiolegendaren Jeff Porcaro. Han har även spelat med band och artister som Mick Jagger, Tho Who och Frank Zappa.
Som brukligt när det gäller Simon Phillips var han bjussig och pratglad. Han är tacksam att intervjua då han gärna delar med sig som om det är första gången han berättar det. Här är delarna av min intervju med honom som inte fick plats i det slutgiltiga reportaget. Trevlig läsning!
Vilka är dina bästa prestationer live och i studion?
– Svårt att säga… När det gäller spelningar, som inte har blivit inspelade, kommer jag inte på någon favorit. Och rent krasst brukar det bli så här: man hoppar upp på scen, spelar och har superkul och tänker, ”Jag spelar riktigt bra i dag”. Bandet låter fantastiskt och giget är toppen. Och så hoppar man av scen, men ingen säger ett ord. Varken turnéledaren eller ljudteknikern, förutom möjligen, ”Juste, i morgon åker vi klockan 10.00 mot … ha väskorna klara vid 09.00.” Jaså, ”Men vad tyckte du om spelningen då?” Först tystnad, sedan, ”Jorå, helt ok!” Medan en annan kväll låter allt hemskt och vi spelar inte särskilt bra, och det känns inte bra heller och man vill bara att giget ska vara över. Och så hoppar man av scen, men då tycker plötsligt alla att spelningen var helt otrolig. Ljudteknikern tycker att vi aldrig har låtit bättre… Då undrar man om man ens var på samma spelning…
– Ofta när man gör en liveinspelning brukar det sällan vara den bästa spelningen. Allt är uppmikat och det är kameror uppriggade överallt. Och så känner man, ”Skit, det där var bara ingen bra spelning. De borde ha spelat in i går kväll istället!” Men då är man i väg i några månader och kommer tillbaka för att lyssna igenom, och kommer på att det kanske inte var så dåligt som man mindes! Allt handlar om perspektiv.
Du började jobba som studiotrummis väldigt ung, hur var det?
– Jag började spela in när jag var 16. Jag kunde dyka upp på ett jobb och folk kollade undrades på mig, ”Sätter du upp pappas trummor?” eller, ”Var är trummisen?” Och ändå hade de bokat in mig, men visste inte att jag var ett barn! Jag minns att jag satt i Studio 1 på AIR Studios i London, på Oxford Street. Jag gjorde en inspelning med en kille som hette Tony Ashton, som spelade i ett band som hette Ashton Gardner and Dyke.
– Jag var väldigt blyg på den tiden, jag satt vid mixerbordet och tittade på några kasettbandsfodral från en annan artist, för det var rätt intressant. Men jag var väldigt tyst, folk började dyka upp och jag kände ingen och hade inte spelat med någon av dem. Och plötsligt säger Tony, ”Har någon sett trummisen? Han heter Simon Phillips”. Jag berättar att jag är här. De vänder sig om och ser mig med mitt långa hår, pärlhalsband, patchouliolja och jeans, och säger, ”Jaså?” Och teknikern säger, ”Ja, han är trummisen”. Jag minns även vilka som var med på den inspelningen: Jim Cregan på gitarr, på slagverk var det Tony Carr, och basisten var från ett band som hette Medicine Head, men jag minns inte hans namn, han kan ha hetat John. Och Ashton spelade piano. Det var urkul, vi spelar in den första låten, vi hade varsitt bås, och Tony Carr tittar in över trummorna och kollar på mig – han var från Malta, en stor kille – och säger, ”Jag vet vem du är…” Och det visade sig att han hade sett mig spela med min pappa kanske två eller tre år tidigare. Han spelade i det andra bandet när vi gjorde ett gig tillsammans. Han vickade för Phil Seamen, som var en gammal jazztrummis i London som nyligen hade gått bort. Jag minns att han satt vid baren och tittade på mig när jag spelade med min pappa. Han var lite tjurig och undrade vem den här snorungen var! Men det visade sig att han var en underbar människa. Men jag var alltid lite rädd för honom! Han blev en god vän.
– Men så var det på den tiden. Jag hade sådan tur att ha de här inspelningarna när jag var så ung. Jag hade erfarenheten av att spela som ”vuxen”, och folk uppskattade det. På det viset spred sig mitt namn i London. Plötsligt började folk höra om den här ungen i London som dök upp här och var. Jag fick många ilskna blickar, från orkestrar, de hatade mig. Jag spelade högt, mina trummor var högljudda, jag var rocktrummis och hade långt hår. På den tiden var det fortfarande väldigt åtstramat. Vi kom precis ur 60-talet…
Har du några minnen hur du behandlades som långhårig ”rebell”?
– Jag minns en av mina tidigare turnéer i Amerika, jag tror att det var med Jack Bruce, 1977, med Tony Hymas på keyboard. Det här var i Boston. Vi gick ned till frukosten och de vägrade hjälpa oss. Förmodligen för att vi var de enda med långt hår, jeans och allt vad det var. Det var första gången som jag upplevde … jag vill inte kalla det rasism, men det var den känslan jag kände. Är inte det galet? Jag vill inte bli politisk här men jag har rätt starka åsikter om polisen här och det behövs en förändring…
Att försöka spela med klick är lite av en vattendelare för trummisar. Har du några intressanta historier att dela?
– Det här brukade få mig att skratta … en del producenter kunde sola trumspåren tillsammans med klicket, och ville att vi skulle lyssna igenom hela spåret. De kunde kommentera, ”Oj, du sackade efter lite där, och där också”. Jaha, ”Så ni vill alltså att klicket ska vara en viktig del av mixen? Om klicket inte ska vara i den slutgiltiga mixen, vad spelar det för roll?” Det är väl ändå känslan i musiken som är det viktigaste? Använd klicket som ett guidande verktyg, men låt det inte vara gud. Vill musiker dra åt något håll måste de få göra det. Hade man spelat låten utan klick är det nog det som hade hänt ändå. Men nu tänker jag inte på det, men ”back in the day”, när vi började, var det konstigt och svårt och lite av en förolämpning faktiskt!
Vad är din åsikt gällande liveinspelningar som görs privat och laddas upp på nätet?
– En intressant grej med smartphones och att alla filmar på spelningar … det brukade faktiskt störa skiten ur mig, och många andra, för den delen. Nu kommer man tillbaka till hotellet och allt ligger redan uppe på YouTube. Men det går inte att stoppa, jag ändrade min inställning och tänkte att jag får helt enkelt se till att spela så bra jag kan varje gång! I dag handlar det inte längre om de som dyker upp på en spelning, nu handlar det om hela världen då det ofta hamnar på YouTube. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att musik inte är perfekt, det är konstform. Vi bygger inte en raket, vi spelar musik. Och musik är full av misstag och så ska det vara. Det handlar om att använda misstagen till sin fördel.
– Med Toto minns jag att det var en del som inte stod ut med att vi kunde spela fel. Det jag däremot gillar när det händer, är att alla vaknar till. ”Jaså, ni tog en tupplur, eller?” Eller så var det jag som tog en tupplur! Men nu har vi allas uppmärksamhet. Om man har en jazzspelning kan misstagen till och med bli vackra, i synnerhet om man får det inspelat. Det går inte att ersätta – det är essensen i att spela musik, att vara öppen för allt som kan inträffa. Det är som att spela en låt man inte riktigt kan, man lyssnar lite extra och spelar därmed även mer sympatiskt.
Min pappa är gammal trummis och ni är jämngamla. Han berättade att Evans Hydraulic-skinn var trendigt på 1970-talet. Du spelar på Remo-skinn i dag, men var du med på den trenden?
– O ja, jag hade en kort romans med Evans-skinn. I dag rekommenderar jag att folk använder enkelskinn. När jag var yngre och spelade in, prioriterade jag att gå och köpa nya skinn i stället för att äta, eller äta något billigt. Jag resonerade att inspelningen kommer finnas kvar länge, medan maten åker in och ut! Så jag var lite konstig på det sättet – när jag var 16–17 var ”trummor” det enda ordet jag kunde. Jag hade tunnelseende och var naiv, blyg och ville bara få till ett bra trumljud. Jag ville ha en viss sorts trummor som jag inte hade råd med och bara spela musik!
Det sägs att du byter trumskinn väldigt ofta och att du kan byta skinn på nolltid…
– När jag spelar in brukar jag byta relativt ofta – då är det någon som betalar för det bästa trumljudet jag kan erbjuda, och då vill jag se till att det är så bra det kan bli. I dag kan jag byta skinn supersnabbt. Jag använder en batteridriven skruvdragare och har en till varje trumset. En Bosch, inte den minsta, utan en ordentlig skruvdragare. Jag får av skinnen på ett fåtal sekunder, och sedan på med det nya – det tar inte lång tid alls. Jag bytte skinn här om dagen, det var en inspelning och vi skulle påbörja ett nytt projekt. Skinnen på pukorna mellan 12” till 16” – fem trumskinn på 10–15 minuter.
Du har även ett annat intresse, motorsport. Visst har du lite racingerfarenhet?
– Jag körde formelracing i England, Formel Ford 1600. Jag gick på Jim Russel School 1985, uppe i Snetterton. Vi använde oss av Van Diemen RF78, väldigt gamla chassin och förmodligen var det Scholar-motorer. Och det var ESSO specialdäck, som inte var standard i Formel Ford, utan var lite smalare och gjorde bilarna lite mer instabila, vilket de ansåg var fördelaktigt när man utbildade sig. Jag gjorde några fler utbildningar på Silverstone, Cadwell Park och började bygga upp min erfarenhet. Jag gjorde några tävlingar och hade min första smäll där jag även rullade. 1989 köpte jag en egen bil som leddes av en vän som var chef för Super Nova Racing på den tiden. David Sears, som vann Formel 3000-mästerskapet.
Var du i samma ”årskull” som förare som Damon Hill?
– Nej, de var i Formel 3 då. Jag tävlade aldrig mot dem, men eventuellt mot generationen som var på gång alldeles efter. Och glöm inte att jag var i 30-årsåldern då, och generationen som var på gång var 18–19. Jag minns inte vad de hette, men jag tycker mig minnas att jag såg namnet Franchitti här och var. En som jag tävlade mot var Warren Hughs, som var fabriksförare för Van Diemen. Han har gjort en hel del men slog aldrig riktigt igenom. Men absolut, det var en fantastisk erfarenhet. Men som David Sears brukade säga, ”Ja, du sätter kanske i världen i brand men du har i alla fall kul!” Och det hade jag, jag lärde mig väldigt mycket om bilhantering, och kunde ta mig runt en bana inom två sekunder på elitförarna. Jag har för mig att 1.18 var en proffstid runt Snetterton för Formel Ford 1990. Och jag har för mig att jag precis hade tagit mig in på låga ”20:or”. När jag tittade på min pitboard, tänkte jag, ”På riktigt?”. Och jag minns att varvet inte kändes så snabbt … och det är det alla säger. Varven som känns snabba är inte de som är snabba – det är de som inte känns snabba som är det. Är inte det helt otroligt?
Kör du gokart?
– Jag älskar karting, det är så kul och de är snabba. Jag körde en fin kart i Mexiko, i Monterrey. Jag åkte till en bana och träffade lite folk, de visste att vi var Toto. Jag visade mitt intresse för en av tävlingskartarna som var där. Jag tror det var en TKM, de hade två, en luftkyld och en vattenkyld. De hade elstart med display och allt, och de frågade om jag ville testa, vilket jag självklart ville. Jag fick låna en overall, revbensskydd … jag minns inte vad jag hade för skor… men allt passade rätt bra. De tyckte att jag skulle köra runt lite i depån för att vänja mig och jag tyckte det var helt fantastiskt. När de släppte ut mig på banan hade jag bredställ på hela rakan! 15 000 varv i motorn. Men jag kunde ju inte banan, och hann aldrig riktigt bli bekväm. Men jag hade väldigt kul. Sedan fick jag testa den vattenkylda, som hade ett helt annat register.
Och du gillar även Formel 1. Lewis Hamilton har dominerat de senaste åren, och nu är det Max Verstappen som vinner allt…
– Som Schumacher med Ferrari, Mansell med Williams, Senna med McLaren. Helt enkelt en magisk synergi, och jag tror att när man väl får ihop detta är man oslagbar. Det handlar mycket om bilen i Formel 1, och mycket om hur teamet styrs. Det handlar inte längre om en enskild person. Och den som sitter i cockpit måste var 150 procent närvarande och veta hur man hanterar alla detaljer. Det är just det som var fantastiskt med exempelvis Schumacher. Jag minns ett kval, det kan ha varit på Indy eller något, och de körde på rakan, och både han och Rubens Barrichello lutade sina huvuden för att släppa in mer luft i luftintaget. Har man kört tävlingsbil och flyttar huvudet bort från strömlinjen, när man är mitt i, vet man hur obekvämt och svårt det är. Trots detta är Schumacher så klarsynt att han tänker, ”Varför inte försöka få in mer luft i luftintaget?” Och båda testade det. Jag minns att jag tänkte för mig själv, ”Hur sjutton kan de köra bilen i den hastigheten, med huvudet på det viset?!” Jag läste en artikel om att han alltid var på max, fram till depåinfarten, och hårt på bromsarna – han maximerade absolut allt. Det är så hemskt det som har hänt med honom, och ingen vet vad hur det ligger till med hans hälsa; han verkar vara vid liv så vitt vi vet. Jag brukade känna den som var hans publicist. Och han har heller ingen aning om hur det ser ut.
En av dina branschkollegor, Dave Weckl, är också motorsportfantast. Vem är snabbast på banan?
– Dave är väldigt duktig, han är en duktig förare. I dag skulle jag säga att han är den snabbare av oss. Vi brukade köra gokart tillsammans och han har alltid haft det lilla övertaget. Jag måste ha tappat lite … jag har blivit lite timid! De senaste gångerna jag har hoppat in i en bil har jag haft kul, men helt ärligt har jag varit lite skakig. Jag vet inte vad det beror på, kanske åldern? Han har varit mer aktiv under senare år. Han har tävlat med sin Corvette och verkar ha kul. Han är verkligen insatt.
Kategorier:Lifestyle, Okategoriserade
Presstanda 
Kommentera