Sir Jackie Stewarts biografi Winning Is Not Enough är en intressant bok. Den täcker i stort sett hela hans karriär. Det hade man i alla fall trott. I slutet av boken berättar han att det var svårt att välja vad som skulle tas med, och vad som skulle strykas. Man skulle tro att allt har tagits med eftersom boken är så pass omfattande.
Är du racingfan måste du nästan läsa denna bok. Stewart, som av händelse fyller 80 år idag, tävlade i Formel 1 från slutet av 60-talet till början på 70-talet. Han blev världsmästare inte bara en gång utan hela tre gånger. Otroligt i sig, med tanke på att de flesta racerförare dödades under denna era.
Hans tävlingskarriär började med lerduveskytte. Något han väldigt snabbt visade sig vara bra på. Han är dyslektiker, som på den tiden som grabb på 50-talet var särskilt svårt. Dyslektiker ansågs vara oförståndiga och helt enkelt dumma eftersom inget riktigt visste hur man skulle hantera dyslexi. Det gjorde att unge Stewart hade svårt att passa in, till att han fann skytte. För att hålla en lång historia kort: Han var bra och lyckades nästan kvala in till OS 1960, men missade nästan endast av ren otur. Det ena ledde till det andra och han fann sig själv i en racerbil, något han också bemästrade tämligen snabbt.
Stewart tävlade överallt i alla slags bilar. Han berättade inte det för sin mor eftersom hon aldrig skulle samtycka. Det var endast efter hans karriär i Formel 1 som hon skulle erkänna det faktum att tävlade i racing.
Många av berättelserna i boken är helt otroliga. Han berättar om en stor krasch, där han förmodligen hade lämnats för att dö om inte Graham Hill hade hittat honom. Den incidenten gjorde honom högst angelägen om att pusha för säkerheten i motorsporten. Han skrattades åt i sin strävan efter att höja säkerheten, men han lyckades, och gjorde motorsporten ”mindre dödlig”. Hade han inte varit så bra som han var, hade han förmodligen haft det betydligt tuffare att göra sin röst hörd.
Från sida 303:
”Ayrton sade att åt mig att inte be om fler intervjuer eftersom han aldrig ville prata med mig igen. Jag var inte glad över att jag hade gjort honom upprörd, men jag ansåg att det var mitt jobb att belysa dessa händelser.”
Den delen i boken är mycket intressant. Citatet handlar om en intervju med Ayrton Senna där Jackie Stewart hade pressat honom hårt gällande hans agerande på banan. Senna tog illa vid sig och kände att Stewart hade gått för långt. För rättvisans skull gjorde Stewart helt enkelt sitt jobb som TV-reporter.
Detta är endast en av alla historier. En annan passage i boken är särskilt rörande, om sin teamkollega, fransmannen Francois Cervert, som dödades i en otäck krasch 1973. Samma helg som Cevert miste livet blev även den sista tävlingshelgen för Jackie Stewart. Han vände sporten ryggen efter den tragiska bortgången av sin vän och teamkamrat Cevert. Stewart berättar om en fin händelse kopplad till Cevert som fick hjärtat att smälta. Jag tänker inte berätta mer – ni får helt enkelt köpa en egen kopia av boken om ni vill veta mer!
Denna bok lärde mig en hel del. Om F1, om hans ständiga strävan efter perfektion, och om livet generellt. Dessutom hade jag ingen aning om att han är delvis ansvarig för att Steven Spielberg fick tillåtelse att spela in några scener ur Indiana Jones och det sista korståget i Jordanien. Bisarrt.
Älskar du racing, eller bara vill läsa om en britt som växer upp på 50- och 60-talet, är den högintressant. Jag minns endast ett stavfel i hela boken, i förordet, skrivet av prinsessan Anne, dotter till drottning Elizabeth II. Det lär svida. En annan egenhet i boken är att Stewart gärna skriver ordet och med ett kommatecken efter – väldigt ofta. Som om han bygger upp en cliffhanger i varannan mening: ”Jag klev ur bilen och, spände fast mina bälten.” Flödet stannar av något. Jag är förvånad att det inte åtgärdades i korrekturläsningen. Men allt som allt är boken väldigt underhållande och ett ”måste” för F1-fans. Och innan jag glömmer, grattis på födelsedagen Sir Jackie Stewart!
Kategorier:Motor
Presstanda 
Kommentera