Mårten Claesson jobbar som arkitekt och produktdesigner. Han har ett kontor i Stockholm tillsammans med två kompanjoner – Claesson Koivisto Rune. Mårten är 53 år gammal, född 1970, och har en bil som är två år äldre än honom själv, 1968. 

Intervju: John Sempill Foto: Mårten Claesson

Vad är det för bil?

– Det är en ganska ovanlig MG, som heter MG C. Nästan alla känner till MG B. Det var den tidens mest sålda sportbil. Föregångaren till Mazda Miata, kan man väl säga. Och den gjordes från 1962 till 1980 i en halv miljon exemplar. Både med och utan tak. Någonstans i mitten där, 1967, lanserades en starkare variant av MG B, som man kallade MG C. De hade ersatt den fyrcylindriga motorn med en rak sexcylindrig, trelitersmotor. Kanske lite som en reaktion på de amerikanska muskelbilarna som kom ungefär då. En brittisk ”muskelbil”. Och det fanns gott om plats under huven på MG B, det kan man se om man öppnar den! Man undrar varför det är så mycket tomrum! Troligen fanns det tankar på att ha olika motoralternativ redan när man lanserade ursprungsmodellen… 

Vilka är skillnaderna förutom den större motorn?

– I stort sett det enda sättet att se skillnad är att titta på motorhuven, som har ett par bulor. Motorn fick inte riktigt plats trots allt… Och det gör också att den ser lite muskulös ut. Den har också en större diameter på hjulen med en tum. Är man riktigt noga och tittar på hastighetsmätaren och varvräknaren så har de andra graderingar. Men den som inte är observant ser ingen skillnad på dem. Den tillverkades bara i två år, i totalt 9 000 exemplar. Och ganska exakt hälften så många cabrioleter. Så 4 500 MG C Roadster, som cabrioleten kallades. 

Och snygg färg också…

– Ja! Mineral Blue är min. Jag gillar de här ganska starka färgerna från äldre tider. Mycket ser kanske snyggt ut i silver, svart och så där. Men i dag är alla bilar det…

Retrofärgerna från den tiden är oftast väldigt smakfulla…

– Ja, det är de. Jag tror att man hade begåvade människor på fabrikerna som hade en känsla för färgsättning. Och de fick bestämma utan allt för mycket inblandning av fokusgrupper och liknande. Jag tror inte någon vågar lansera något i dag bara för att en person tycker att det är snyggt.

Hur länge har du haft din MG?

– Jag har haft den i sju, åtta år. Den importerades 2016. 

Och varför blev det en MG?

– Jag skulle vilja säga att det för att det är den vackraste bilen som finns… Och det tycker jag kanske, nästan. Men orsaken är mycket mer udda än så. Det var nämligen så att på 1980-talet så var jag rockmusiker och spelade bas i ett lokalt band som hette Martin Gas, ett knäppt 1980-talsband, med namn som inte betydde något mer än att vi tyckte det lät coolt. Och initialerna var ju MG. Och när jag tog körkort så köpte jag en MG B, litegrann för att den hade samma initialer som vårt band! [Skrattar]

Började ni bli etablerade?

– Det började vi bli, vi fick ett litet skivkontrakt och gav ut lite musik. Men sedan la vi ner, och det blev aldrig något som väldigt många kommer ihåg… Men den bilen, min bror jobbade och pluggade i London då, och jag bad honom köpa en där. Och så importerade jag den – han körde hem den – och så hade jag den här en sommar tills kloka mekaniker talade om för mig att, ”den där kommer aldrig gå igenom besiktningen då det är så mycket rost”. 

Vad blev det av den?

– Jag lekte med den ett tag och körde tillbaka den till England och sålde den, de hade lite mindre strikta regler för besiktning! Sedan har åren gått, och det vanliga när man bildar familj och så, och då tänker man att det vore kul med en liten sportbil igen. Och då var nostalgin som slog till. Men då tyckte jag att MG B var lite för vanlig. Och då satt MG C helt rätt därför att den flyger under radarn, och det gillar jag. Det är en slags sleeper. Jag gillar att man inte ser skillnad på den och en MG B. 

Hur gick jakten till? Fanns den i Sverige?

– Den är också köpt i England. Det finns så otroligt få MG C:er. Att hitta rätt i Sverige går inte. Kanske 70 procent av alla MG, inte bara MG C – MG B också – exporterades till USA, som var den stora marknaden. Sedan var det kanske 20 procent kvar i Storbritannien, och resten då, kanske tio procent spriddes ut över världen. Så det är USA eller England där det finns tillräckligt många. Så jag åkte med en väldigt bilkunnig kompis, som heter Henrik Kumlin, för övrigt trummis i Martin Gas! Jag kan inte det tekniska så mycket, så jag bjöd med honom på en lite turné runt Manchester, där jag hade lokaliserat fem, tio MG C:er ute på annons. Vi tog en hyrbil och åkte runt, och hittade den här på den resan och köpte den. Men vi flög hem, för att komma tillbaka och hämta den lite senare. Då passade jag på att lämna in den på en brittisk verkstad som konverterade den till vänsterstyrning, vilket var förvånansvärt prisvärt.

Får jag fråga vad det gick på?

– Absolut, jag tror jag betalade 10 000–15 000 för hela konverteringen. Och det är även en annan instrumentbräda. Men det är enkelt – chassit har redan två hål för styrstången, vänster och höger. De gjorde inte två varianter. De satte stången på den sidan som överensstämde med marknaden som bilen skulle till. 

Då fanns det gott om delar?

– Ja, det var hur enkelt som helst faktiskt. 

Har du några planer framåt?

– Jag har gjort väldigt mycket med den sedan jag fick den. Det är inte samma bil längre. Det är en modifierad bil, om man ska klassificera den. Och min idé har varit att, man måste ha någon form av koncept för hur man förhåller sig till en veteranbil. Antingen så ska den vara exakt som original. Och det finns vissa som gör det – varenda sladd ska vara flätad i rätt färg… Eller så går man helt åt andra hållet och sätter i en modern motor och gör en hotrod av den. Och så finns det allt däremellan. Min filosofi har varit att – jag är designer, så jag är väldigt intresserad av utseendet på den – och det är en vacker och ikonisk bildesign. Tänk om den här bilen hade fått leva några år till in på 1970-talet, vilket inte hade varit omöjligt om MG hade skött sina kort rätt. För det är en jättebra bil. Och älskas av sina ägare. 

Är det för att den är driftsäker eller något annat specifikt?

– Den har lite mer kraft i sig, och en rak sexa gör att den går lite som på räls. Och den har det här sköna motorljudet som inte är som en tråkig, fyra. Och inte som en alldeles för macho V8, som gurglar. En baryton, det maskulina. Och den går verkligen att köra på motorväg. Den tuffar på i modern hastighet. Det är körglädje i den. Men hade den fått leva kvar, hur hade den sett ut då? Så det har jag gjort med min bil. Jag har till exempel bytt hela den bakre hjulaxeln och hjulupphängningen, till en delad axel, i stället för en stel med bladfjädrar som den är i original. Jag har bytt framvagnens upphängning också, till en femlänkad. Jag har även satt i servostyrning, den är ganska tung med den tunga motorn i fram. Jag har bytt hela avgassystemet, topplocket till ett nytillverkat i aluminium i stället för gjutjärn. Så har jag en högre kompression – motorn är mycket mer effektiv än den som satt i när den kom ut i fabriken. 

Det låter väldigt trevligt…

– Jag har kört den på rullande landsväg och mätt. Det är 175 hästkrafter nu, mot ungefär 120 när den kom ut ur fabriken. Men man ser inte det här när man tittar på bilen. Juste, så har jag bytt grillen till den som MG B hade mellan 1971 och 1972, som MG C också skulle ha haft om den hade producerats ett par år till. Det är en lång lista… Så jag har inte så mycket kvar, vilket är egentligen svaret på din fråga!

Vad är bäst med bilen?

– Det som är det bästa är att den lite som en engelsk kostym. Den är otroligt välskräddad, och snygg, men lite quirky på samma gång. Dessutom så väcker bara positiva känslor, hos alla. Det är liksom ingen bil man måste på något sätt ha ett självförtroende för att sätta sig i. Sätter du dig i en Ferrari kommer alla runt omkring dig hata dig! Och du måste vara mentalt förberedd på det… Men i en sådan här, så är det tvärtom. Alla ger tummen upp. Den väcker väldiga känslor. Och dessutom är den lite ovanligare än vad folk förstår. Men fortfarande inte så extremt högt värderad att man ska vara nervös för att ta ut den och köra. 

– Det som är mindre bra är att det ändå inte är världens vackraste bil! Det är inte en E-Type. Men jag har en god vän som sålde sin E-Type för att han inte vågade ta ut den och köra med den till slut. Han var för rädd för att något skulle gå sönder, eller att han skulle krocka. Och då vet jag inte hur mycket glädje det är att ha en sådan här bil. Jag kör utan rädsla, jag kör så mycket jag kan! Jag har den på landet. 

Hur mycket kör du per år?

– Jag har nog inte riktigt kollat mätaren, och den är dessutom i miles. Men kanske några hundra mil?

Vad har bilen och hela upplevelsen lärt dig om dig själv?

– Den har lärt mig att det är kul med en hobby! Jag har aldrig haft det tidigare. Jag har tyckt att arbetet som arkitekt och designer är min hobby. Och har ägnat all min tid åt det. Men, nu helt plötsligt har jag fått en hobby. Och det är riktigt kul. 

Det blir en ventil…

– Det blir verkligen det. Jag älskar att gå ner till garaget här på landet och pula lite. Självklart vara ute och åka med den soliga dagar och så där. Men även på vintern när jag är hemma i stan så kan jag ligga och googla på någon liten packning innan jag somnar… som man kan sätta någonstans i motorn! [Skrattar] Det låter supertrist… 

Tvärtom, jag kan relatera! Har du någon berättelse du vill avrunda med?

– När vi körde hem den från England, och den korta sträckan på Autobahn där jag kunde testa den lite, var jag ganska fascinerade av hur de här förarna av moderna BMW och liknande reagerade när de blev omkörde i 200 km/h, av en 50 år gammal veteranbil! Men i Tyskland så är de artiga på vägen, så det var mest tummen upp. Men det var en annorlunda känsla. Jag har faktiskt fått upp den i 200, och det fanns mer att ge men jag vågade inte!