Andreas Tysk är 35 år gammal och kommer från början från Göteborg. Numera bor han i Halmstad och jobbar på Koenigsegg efter 13 år i Försvarsmakten. Hur kommer det sig att han har en brittisk sportbil som det bara tillverkades strax över 40 av, och att han dessutom har två? Följ med…

Intervju: John Sempill Foto: Simon Stendahl, Andreas Tysk

Vad häftigt, vad gör du på Koenigsegg?

– Just nu är jag på Complience. Jag är kompis med en av testförarna, och 2019 frågade jag honom hur det var att jobba där. Det slutade med att jag började jobba där på Prototyp…

Vad är det för bil vi ser på bilden?

– Det är en Piper GTT från 1968. 

Hur hittade du den och hur blev det en sådan här?

– Det blev självklart när jag såg annonsen. Då var den köpt av ett företag, som hade köpt den från ett dödsbo, av originalägaren. Den hade i princip stått stilla, hälften nedplockad sedan 1974. 

Kände du till mycket om den?

– Faktiskt inte. Jag är uppvuxen med Lotus och MG och sådant, men Piper visste jag inte så mycket om. Så det första jag gjorde när jag såg annonsen var att bestämma att det var något för mig – just i och med att den var ovanlig och glasfiber, och engelsk. Sedan ringde jag klubben i England. Jag pratade med dem om de visste vilken bil det var då den saknade chassinummer. Jag förklarade lite om min bakgrund och de sa ungefär, ”Om du köper den så kommer vi hitta identiteten på bilen, så du behöver inte oroa dig”. 

När var det här?

– Jag tror jag såg annonsen augusti 2020, och den kom hem till mig i september, från Trollhättan. Så jag ringde egentligen bara på annonsen och så åkte jag upp och kollade på den direkt. 

Var den som du hade tänkt?

– Typ … det är en ovanlig bil från början. I princip helt handbyggd, och den har gått som racerbil mellan 1969 och 1974 – så jag visste ungefär vad jag skulle kolla på. 

Vad har du planer framåt med den?

– Närmaste planen är att den ska till Tjolöholm, och sedan är det egentligen att hitta budget så jag kan fortsätta bygga den. Nu har jag kommit till steget att jag ska bygga motorn, och Lotus Twin Cam-motorer är inte jättebilliga att bygga. När den kom till mig hade den ingen motor, alla växellådor som följde med var skrotade; karossen har jag väl lagt 200–300 arbetstimmar på redan. Jag har inte gjort något externt, utan det strukturella, som var så pass dåligt. Elsystem, ram – det mesta har gjorts iordning. Men bilen byggs utan att förstöra något på utsidan. 

Vad gillar du mest med den hittills?

– Det bästa är att den är så pass lättbyggd, kan man säga. Det tycker jag om. Jag tycker inte om när det är massa lullull – extra grejer över huvud taget. Jag tycker om när det är så spartanskt och enkelt som möjligt. 

Vad har varit svårast?

– Tyvärr så är de enda två personerna som vet hela historien om bilen döda. Så det har varit det mest jobbiga. 

Har du kunnat få tag på någon info?

– Jag har en hel del gamla tidningsartiklar, som första ägaren skrev. Han skrev lite racingreportage när han tävlade, bland annat. Det längsta jag kan spåra i skrift är att han gjorde ett litet reportage om hur han köpte bilen. Så jag vet att den köptes på London Racing Show 1968; han fick välja mellan den här och en Piper GTR – systerbilen till Le Mans-bilen som Piper hade. Han köpte den av Brian Sherwood, som drev Piper på den tiden. Tyvärr dog han ett år senare, vilket gjorde att Piper lade ned hela sin racingsatsning. Då tog en man vid namn Bill Atkinson över, som jag har kontakt med. 

– Det är han jag brukar skicka till när jag har konstiga frågor om bilen. Vi tror att den här bilen är en mellanserie, det är vissa saker som inte helt stämmer. Den har chassinummer 2 just nu, i och med att den är så pass tidig och den hade lösningar inga av de andra systerchassin har. Och den hade platt motorhuv, och det är bara fyra stycken Piper GT – racerbilar – som hade det, och de kom 1968. Det finns en bil kvar nämligen, de andra är borttappade. Jag har kontakt med en av dem, ägaren är holländare. Han har skickat en hel del bilder på sin bil, och då vet vi att det är samma huv, och samma dörrupphängningar på min bil som de första GT-bilarna. Det stämmer inte överens med övriga 40 GTT-bilarna som finns. Jag tror det är 42 bilar som gjordes.

Det låter som att du sitter på en skatt…

– Plus att det finns fyra stycken bilar i Sverige, och jag har två. Den andra bilen har jag ingenting kvar på … jag håller på och spårar delar till den. Men den brann upp i slutet på 1970-talet. Men: den skrotades aldrig ur registret. Så jag fick faktiskt den överskriven från hon som ägde den – hennes son körde den. Men den var alltid skriven på henne, och hennes adress. Och hon bodde kvar på samma adress sedan 1970-talet. Jag har originalregbevis, och jag ringde till henne. Hon var helpigg, och jag frågade, ”Kan jag skriva över din Piper på mig?” Varpå hon svarade, ”Ja, det kan du väl göra!” Så det var bara att göra. Jag skickade ett kontrakt och sedan ringde jag Transportstyrelsen och sa, ”Nu har jag de här uppgifterna, äger jag nu detta chassinummer med den här tidiga regplåten?” De svarade, ”Ja det gör du, du kan åka in och besiktiga den!” Nja… Jag har lite kvar innan dess, jag saknar allt! 

Har bilen och processen med den lärt dig något om dig själv?

– Hur pass krångligt det kan vara med Transportstyrelsen! Jag har byggt några bilar innan, och det stora är att när man väl börjar, oavsett hur trött man är, och allt det där:  det är bara att skita i. Man måste köra på riktigt hårt i början tills man har kommit över de här värsta kullarna med att bygga. 

För att hålla igång motivationen?

– Ja, det tråkigaste som finns är att bara fräsa bort glasfiber… Det var så dåligt laminerat, och allt vara nästan kontaminerat av olja. De här bilarna i original är bara lackade på utsidan, allt annat är pigmenterad glasfiber, och otroligt dåligt gjort på den här. Så jag fick skära bort hela stycken och börja laminera om karossen. Och då kan man inte ta en paus. Det är bara att kliva upp vid fem-sex på morgonen, även på lediga dagar. Och så är det bara att sätta sig direkt och börja slipa. Annars blir det som med typiska renoveringsobjekt: hälften är gjort, sedan börjar det bli jobbigt, och så tappar man intresset… Just därför har jag kunnat ta det lugnt med bilen nu under en period. För nu håller jag på och renoverar min Lotus i stället, och gör klart den. Men då vet jag ändå att Pipern är rullande – chassit är lackat, karossen sitter på, det är lackat och klart, alla kablar är dragna, det är bara småpillet kvar. Och då kan man låta den vara en liten stund.