Ägaren till denna raritet heter Fredrik och bor på Ekerö med sin familj. Till vardags jobbar han med ett amerikanskt telekomföretag och designar nätverk. Men var kopplingen till bilar från, och denna ovanliga Volkswagen? 

Intervju: John Sempill Foto: Privat/John Sempill

– Motorer är spännande, även om jag inte är någon stor mekaniker, inleder Fredrik. Men det mesta med motorer är alltid roligt. Jag har inget med motorer att göra i mitt arbetsliv.

Berätta gärna lite om bilen!

– Det är en brasiliansk Volkswagen SP-2 från 1973. Den tillverkades i Brasilien, för den brasilianska marknaden. Mellan 1972 och 1976. Det var 10 000 exemplar, typ. 

Är den baserad på bubblan?

– Nja, för ”förstå sig påarna” så är det mer en Typ 3 eller Typ 4, där någonstans. Jag är inte så pass ”förstå sig påare”! Jag kan inte riktigt skillnaden. Men det är en ”pannkaksmotor”, som satt i Volkswagen 411 eller 412? De hette Squareback och … vad hette den andra…?

Hur hittade du den här och hur gick jakten till?

– Jag har haft ganska många motorcyklar. Sedan, i ett tidigt skede i början av 00-talet, så var jag på jakt efter en Honda SP-2 – en V-twin-motorcykel. Men då när jag sökte på nätet så dök det upp en bil i stället, en Volkswagen SP-2. Och den tyckte jag var häftig. Och så började jag titta. Då kom jag ganska snart fram till att den finns typ inte att få tag på i Sverige. Och inte i Europa, utan man behöver åka till andra sidan Atlanten, till Sydamerika!

– Då rann det ut i sanden. Det är inte så enkelt att driva ett sådant projekt. Men sedan går åren, och man får andra förutsättningar, och andra känningar och kontakter. Det här borde ha varit någonstans mellan 2000–2005.

När tog du upp projektet igen?

– Det visade sig senare under tiden, när jag tog tag i det här projektet, att det fanns en vit i Sverige. Och den stod på ett museum i Pålsboda. En gubbe som var Volkswagen-entusiast, med bland annat en vit SP2. Det muséet är upplöst numera, han har sålt allt. Jag tror att han gick bort faktiskt, jag kan inte riktigt hela historien. Men den har blivit köpt. Jag vet inte var den är nu. 

– Var var jag någonstans? Juste. Jag känner en kille, som bor i Brasilien. Och han har hjälpt mig ganska mycket med papperna som behöver fyllas i för att kunna skicka den med container. Googlandet, och allt det här med ”brasilianska Blocket”, har jag gjort själv. Min kontakt var och tittade på den – men han kan inget om bilar. Men han tittade på den och sade att den såg fin ut. Så jag köpte den i princip osedd och chansade. 

När var detta?

– Det här var 2015. Så jag köpte den då och sedan åkte jag över till Brasilien och körde den på plats, i Belo Horizonte. Det ligger 40 mil från Rio de Janeiro. I efterhand är det kul att ha kört den på plats. 

Hur gick köpet till?

– Jag fick ganska mycket hjälp. Just det här med papperna: det är en världsdel som är dålig på engelska. Det är portugisiska och det är en annan kultur. Jag tror att det hade varit jättesvårt som svensk och inte kunna portugisiska, och sköta det på någon form av engelska som man kör med Google Translate. Man hade nog blivit lurad gång på gång. Så den hjälpen var väldigt viktig för att klara projektet. 

Gick det snabbat att få hem den?

– Nej … var det här november/december? Och jag fick hem den kanske i juni, eller något. Så ett halvår i alla fall. Och då hämtade jag den i hamnen i Göteborg. Då körde jag hem den på släp då den skulle registreras in. 

Hur var skicket? Var den i ett bra skick när du fick hem den?

–  Ja, i alla fall i det skicket som jag lämnade den! Och den har blivit renoverad någon gång. Jag tror att den har blivit omlackerad, men i rätt kulör. Det är svårt med historik på en bil som är från den delen av världen. 

Vad har du för planer framåt? 

– Jag tog hit den för att ha den, och använda den och åka på lite träffar. Typ Sveavägen [Cruising]. Jag har ingen plan på att sälja den eller göra mig av med den. Det är inte därför jag tog hit den. Sedan är det också så att det är den bilen jag har. 

– Jag har inte något lager med klassiska bilar i en lada någonstans. Utan det här är bilen jag har, det var ju liksom den jag ville ha. Jag har inte riktigt känt så med någon annan bil. På något vis tycker jag att det här är Volkswagens snyggaste bil. Det har de inte tagit vara på I nutid. Jag tycker att det är lite slarvigt av dem!

Vad tycker du hittills är bäst och sämst med den?

– Oj, bäst är helt enkelt utseendet, designen. Som med de här små gälarna i bak. Det är ju luftintagen – det är design och funktion i ett. Den tar ju in luften där och kyler motorn. Det är inte för att det ska vara snyggt utan det är ju på riktigt. Så det tycker jag är lite kul.

– Och sämsta, jag vet inte. Det är ju ingen snabb bil. Den ser skitsportig ut och den är tvåsitsig med motorn bak. Många tror att det är en dragster. Men den är ju inte snabb. När den var ny så hade den 75 hästar! Jag använder den inte för att köra fort heller, det är inte syftet med den. Men det är möjligtvis det som är det dåliga. Fast jag vet inte om jag tycker det är så dåligt egentligen!

Är det bromsskivor i fram och trummor bak? 

– Det stämmer. Det är bromsskivor fram och trummor bak. 

Har bilen och processen med den lärt dig någonting nytt om dig själv?

– Ja, men det har det väl kanske. Eller har det? Det är väl möjligtvis att, trots åtta år eller någonting, så kan jag fortfarande tycka att det är roligt att sätta mig i den och åka iväg på en bilträff.

Du har träffat rätt alltså? 

– Ja, men jag tycker ändå att jag har träffat rätt. Jag har liksom inte något önskemål om att ha något annat. Det är ju klart, det är väl alltid kul att ha något nytt och det finns många snygga bilar. Men det är inte så att jag ska sälja och jag köpa en ny, det finns inte, och det är väl en lärdom kanske. 

Avslutningsvis, har du någon anekdot, någonting kopplat till bilen som kan vara kul att berätta? 

– Jag skulle vilja hävda att det är väl just att det är en Volkswagen. När man kommer till en träff, eller åker till bensinmacken och tankar, eller står på gatan på Sveavägen, så får man höra allt möjligt. Som senast på Sveavägen, var det någon som sade, ”Ah det är en sådan där Saab”. Eller just den här blicken när folk inser att det är ett Volkswagen-märke. 

– Jag var på Mantorp på Bug Run för tre, fyra år sedan. När jag skulle köra in i området blir jag stoppad av vaktarna där man tog betalt, då pekade de mig mot ”kit car”-området. Den är så ovanlig, folk vet inte hur de ska placera in den när de ser folkamärket framtill. Det stämmer liksom inte i deras värld.