– Jag heter Eero Koivisto och är delägare i ett arkitekt- och designkontor som heter Claesson Koivisto Rune. Jag äger det tillsammans med Mårten Claesson, som har tidigare intervjuats i Presstanda, och Ola Rune. Jag är 64, född 1958. 

Intervju: John Sempill Foto: Eero Koivisto

Vad är det för bil vi ser på bilden?

– Det är en Ferrari 550 Maranello av 1997-årsmodell. Mörkgrå, i en färg som heter Canna Di Fucile och kan närmast som Gunmetal Grey. 

Hur blev det en sådan här och hur började jakten på denna?

– Det första jag verkligen började gilla bilmässigt, där jag tänkte att en sådan borde jag köpa, var en Delorean. Jag tyckte det var så otroligt fin. När man ser dem på riktigt, speciellt när man är designer. Jag köpte böcker om den men hade inga pengar … men när jag började närma mig punkten då jag kunde köpa en sådan här bil, började jag tycka att bilen inte var så märkvärdig egentligen! Det var mest formen som var fantastisk…

Uppmärksamheten riktades till Ferrari?

– Jag började ändra målbild, och tittade på andra bilar jag gillar. Och just Ferrari 550 började i Milano 1997 tror jag. Under möbelmässan tillsammans med kollegorna Mårten och Ola. Vi gick inne i stan, inte långt från katedralen. Vi hade gjort en intervju eller var på väg till en intervju och hade ganska bråttom. Och där, står det parkerat en 550 Maranello. Det var den första jag såg på riktigt, och då var bilen ny.  Jag tror den var mörkblå – den snyggaste bilen jag någonsin hade sett! Mårten och Ola stannade och tittade också, men jag var den som blev mest tagen. Men i den tidens penningvärde – det fanns inte på planeten just då att ens fundera på något sådant här. Till slut tyckte Mårten att vi behövde skynda oss vidare för att vi var sena!

Så drömmen fick leva vidare ett tag?

– Jag bor inne i Stockholm så jag behöver ingen bil. Jag kan gå till jobbet. Sedan tänkte jag inte mer på det då Ferrari kändes så otroligt ouppnåeligt och opraktiskt. Men jag började titta. Min första tanke var att köpa en Ferrari 456:a, som är föregångaren till 550. Jag tyckte den var jättefin också, en väldigt ”diskret” Ferrari. Jag åkte och tittade på flera men det tog lång tid innan jag kunde realisera de här idéerna. Det här var runt 2010? 

Vad fick tillbaka dig på 550-spåret?

– Det började med en vän till mig som heter Anders Englund, som jag jobbade med i ett företag på den tiden. Han tyckte att jag skulle köpa en 550 Maranello. ”Det är en bättre bil på alla sätt och är mer extrem.” Men det var ett hopp till i pris, några hundratusen till… 

Början på en ny jakt?

– Jag var i Oslo för att hålla en föreläsning, och där hamnade jag en kväll på middag med tio eller tolv personer, och en av dem heter Andreas Engesvik och är en norsk designer, kanske den bäste idag. Han är också bilkille och har en Ferrari för övrigt. Vi tog ett glas på eftermiddagen och hamnade i en sunkig bar i Oslo – det finns ingen sunkbar i Oslo – men det var inget märkvärdigt. Vi satt vid bardisken och pratade bilar tills de sa att vi fick gå hem för att de skulle stänga… Han är väldigt logisk, lite som Mårten. Han rabblade upp skäl ett, skäl två, skäl tre, om varför jag skulle köpa en 550! Nästa dag, med lite ont i huvudet, var jag ganska övertygad om att jag måste leta efter en 550 i stället. Jag började läsa in mig! Under den här tiden såg jag en annons på Blocket, en mörkgrå till ett bra pris, precis som min. 

Högg du på den?

– Jag gick och funderade på den där, om jag skulle åka till södra Sverige och titta på den. Jag gick och tänkte i två eller tre dagar, och sedan var den såld. Sådant är livet. Jag fortsatte leta och höll på i något år och tittade. Jag tittade på fem eller sex stycken kandidater. Det var någon blå som var ganska risig, och en silvrig som var hårt körd. 

Ingen som föll dig i smaken…

– Det gick ett tag, tills jag såg en mörkgrå igen. Jag ringde min kompis Anders Englund, han har en vit Mondial. Jag har en annan kompis som heter Joel Berg som har ägt massa schyssta bilar. Jag ringde och frågade om de ville hänga med och titta på den. Anders hängde på, de andra var på landet eller vad det var. 

Spännande, så nu var du på gång…

– Jag köpte den på hösten och lämnade direkt in den på service för att fixa allt. Jag åker ned, plockar upp Anders, och då sa Anders hur mycket jag skulle bjuda. Den tredje killen, som också kan mycket om bilar, sa samma sak, ”Bjud mycket under och så drar du bara om de inte går med på det.” Jag gav ett pris, men de sa att de inte kunde släppa den för det. Så vi åkte, och det kändes lite så där. Men Anders tyckte att vi gjorde rätt. 

Vad hände efter det?

– Han ringde på måndagen och sa, ”Vi kan tänka oss släppa den.” Jag lät bilen skickas direkt till firman som servar Anders bilar, nere i södra Sverige. Jag tog bland annat bort Scuderia-emblemen på flyglarna. Och så hade de säkerhetsbälten med gul Ferraritext på, jag tog bort allt sådant som jag tyckte var skrikigt. För övrigt är det oklart för mig att man har en sorts gul på logotypen och en annan på Scuderia-emblemen! 

Vad är det bästa med bilen?

– Bästa är att köra den. Den ligger som fastlimmad på vägen, den är oerhört stadig. Och viktfördelningen är så bra. Växellådan sitter mellan bakhjulen med motorn fram, halvvägs in i kupén. Och bensintanken sitter där baksätet borde vara. Den är stor inuti när man sitter i bilen – större inuti än vad de flesta moderna suvar och andra bilar är. Det finns bara två säten och man sitter lågt. Den är rymlig. 

– Och växlarna med aluminiumkulissen, som växelspaken går i. Det är svårt att förklara för människor som inte har kört en. Och det är en aluminiumboll på växelspaken, den känner du också varvtalet i. Håller du växelspaken och varvar så känner du hur vibrationerna förändras i växelspaken. Och varje gång du växlar säger det ”klick” – ett mekaniskt klickljud. Min fru, som inte är den största entusiasten (jag kompenserade henne, som vi kan återkomma till), tycker till och med att ljudet är coolt. 

Vad gillar du minst med bilen?

– När man tankar. Jag kör inte så mycket med den, då jag inte behöver det. Men det som är lite tråkigt är att den är så dyr att hålla rullande. Alltid när man åker in och tankar så säger folk, ”Oj vad mycket, det här blir väl dyrt?” Och så försöker man förklara att den inte drar så mycket bensin, men att den har en väldigt stor bensintank! 

Hur många liter?

– Det är 114. Nuförtiden blir det nästan alltid över 1 500 kronor när man tankar. Jag brukar alltid säga till folk: ”Tanka? Det är inte det värsta! Prova att serva den!” [skrattar] 

Eftermarknaden – finns det delar?

– Det finns delar men det är väldigt mycket som börjar ta slut. Och att serva den över huvud taget – det är en extrem bil. Allt är gjort för att uträtta fantastiska saker. Det gör att saker går sönder. Nu är bilen 25–26 år – och den gjordes bara i 3 000 exemplar, och många delar finns inte kvar hos Ferrari. Glaset till baklampan – en rund plastbit som är orange i mitten – de finns inte längre på lager. Det som händer då är att bilar som krockas, så plockar man bort delar som läggs på lager på firmor i framför allt Storbritannien, och Tyskland är bra på sådant. Men ju färre glas det ligger på hyllan desto dyrare blir de. Det här är ett problem på en sådan gammal bil – det börjar bli ont om delar. De här gallren till fläkten fram, de finns inte kvar någonstans. Dessa fick vi 3D-printa. 

Har du någon anekdot du vill avrunda med?

– Jag måste berätta en medan jag kommer ihåg. Jag har haft bilen i några år och tycker den är fantastisk på alla sätt. Och så hittade jag, i min dator, en mapp med olika bilar jag skulle åka och titta på. Då hittade jag den mörkgråa i mappen med bilen på Blocket… Det är bilen jag har nu! Den som jag funderade på i några dagar, som försvann. Det är den bilen jag äger i dag!

Vilken märklig grej!

– Visst är det. Jag såg den och så försvann den. Och det var på den tiden jag tyckte det var lite dyrt. Så hann det gå två år, jag tittade på flera och var upprörd över alla slitna jag åkte och tittade på, och så hittade jag en mörkgrå och tyckte den var jättefin. Elegant. Det går 2–3 år till och så hittar jag mappen och ser att det är bilen jag såg först…

– Jag måste också berätta: Min fru tyckte inte att vi behövde en bil. Hon är en väldigt pragmatisk person när det gäller praktiska saker. Men jag sa att jag verkligen ville ha en bil. Så sa hon mest på kul, ”Då köper jag en hund!” Det slutade med vi har bilen och en svart hund, som heter Enzo!

Vad har bilen och processen med den lärt dig om dig själv?

– Har man en dröm om något så ska man försöka förverkliga den om man har möjlighet. För man vet aldrig. Jag tror att det man ångrar i livet är sådant man inte gjorde, men borde ha gjort. Sedan kan man köpa en bil, och sälja och göra något annat, men det tycker jag är en sådan lärdom.