Ägaren till denna läckra och smått ovanliga Mini heter Lutz. Han är 44 år och kommer ursprungligen från östra Berlin, men är sedan 2009 bosatt i Sverige. I grunden är Lutz ämneslärare i grundskolan och beskriver sig själv som ”bilnörd, musiknörd och naturnörd”. I dag bor han i Vallentuna, norr om Stockholm, med sin man och två barn tillsammans med två av de ”knäppaste men även sötaste hundarna”.

Intervju: John Sempill Foto: Lutz Dressler

Och ett bilintresse också?

– Ja, ett väldigt gediget bilintresse. Ett av barnen hemma tycker dessutom att det går lite för långt! 

Vad är det för bil vi ser på bilderna?

– En Austin Mini Clubman från 1971, min andra Mini. Den köpte jag egentligen för att försöka fixa min första. Den första är en blå Mini, och den köpte jag då jag hade det på min ”bucket list”. På den stod det ungefär: ”Någon gång ska du bygga ihop en egen bil”. Innan dess förväntade jag mig att det låg en motor under huven, men mer än så hade jag ingen aning om. Och bilen behövde vara enkel att förstå sig på. Då landade jag på Mini, men de som jag hittade var antingen helt klara, och då vågar man inte röra något. Eller så var de helt skrot, och jag kan inte svetsa. 

Dilemma…

– Så jag köpte en som var färdigsvetsad. Den var komplett med alla delar, men ägaren hade gått bort. Jag tänkte att jag köper den och bygger ihop den. Men det var inte så enkelt, och det hjälpte inte att delarna var bortskruvade – jag visste inte var de skulle sitta. Då införskaffade jag den vita. Det är fronten som skiljer, annars är det också en vanlig hundkoja. Man bytte ut den kantiga fronten till den runda, ett försök av BMC/Austin att fräscha upp designen. Man anlitade en Ford-designer, som också designade Ford på den tiden. Pratar man med hundkoja-ägare vill de flesta inte ha Clubman-fronten och byter ut den. Men jag tycker den är cool.

Jag håller med dig…

– Jag älskar Mini Clubman! Den så unik. När jag står och parkerar är det många som kommer fram och säger, ”En sådan hade vi också när jag var liten”, och så vidare. Det händer inte så ofta med de med rund front. Det var ett försök av Mini att modernisera bilmodellen. Den blev inte så populär och Mini gick tillbaka till den runda fronten. 

Så du köpte den vita för att laga din första?

– Jag tänkte jämföra med den vita. Nu är det så att den vita trots allt är unik, den har Hydrolastic-fjädring, en vätskefjädring. Så hela fjädringssystemet skiljer sig mot klassiska Mini. Och den har den kantiga fronten, och den är också lite äldre än den andra. Så jag kom inte så mycket längre. Men jag kunde lära mig lite ändå. 

När köpte du den?

– Den köpte jag 2020. Den är just nu helt och hållet nedplockad, det är bara en blank kaross just nu. Den ska på lackering, men just nu får det vänta. Men jag tänker behålla den och den är inte heller rostlagad – den hade rost på ett enda ställe, som nu är fixat. 

Tänker du behålla kulören?

– Det är precis det jag funderar på just nu. Den enda säkerheten man har med den här bilen är att man syns i god tid – och därför funderar jag på att använda en ny Mini–färg, Zesty Yellow, för då syns bilen mer. Allt annat får vara original, men jag måste synas. Alla bilar är vita i dag… 

Så det är planen framåt?

– Precis. Nästa steg är att lackera den, det finns ett bra ställe söder om Stockholm. Ett ställe som lackar av, så allt tas bort. Sedan ska den grundas och lackeras på nytt. Och sedan ska den byggas ihop! Jag har redan köpt alla delar till den. 

Har du hunnit köra mycket med den?

– Jag har kört med den i ett år, och hade problem med växellådan. Antingen gick inte ettan i, eller tvåan. Vi redde ut att det var en packning mellan växellådan och kopplingen som hade gått sönder. Bilen är från 1971, och packningar blir hårda. Och så droppar det olja in i kopplingen, och tillsammans med avlagringar från kopplingen blir det som en stor klump. Kopplingen lyckades inte frigöra. Så jag köpte en ny koppling – och jag sa till min man: innan vi reparerar den vill jag veta att den verkligen fungerar, att man kan växla utan problem. Så jag köpte en ny koppling, bytte, och provkörde. Bilen fungerade fantastiskt bra och äntligen gick det att få i alla växlar. Så det var verkligen den där geggan som satte stopp. Tanken var att få den klar redan till denna säsong men det blir nog tidigast till nästa säsong, det är för mycket annat just nu som tar tiden. Men det är målet – jag vill inte ha en ofärdig bil 50 år i garaget!

Några andra intressanta händelser?

– En anekdot är att vi körde en runda till Arlanda. På vägen hem slutade bromsarna att fungera i en nedförsbacke. Helt och hållet. Det var inte så kul när man rullar nedåt och behöver stanna vid korsningen där framme. Men handbromsen fungerade. Så vi lyckades stanna och fick rulla försiktigt hemåt. Då var jag faktiskt lite rädd.

Vad har varit bäst och sämst?

– Sämst var upplevelsen att inte kunna bromsa. Bäst är den här vätskefjädringen, Hydrolastic. Det är så kul när man är ute på landet, på grusvägar. Det känns som en soffa. Men det är inte riktigt som en Citroën, det är inte riktigt samma princip. Men Mini är annars ganska hårda i fjädringen, det gör nästan ont när man åker på dåligt underlag. 

Vad är det som är så speciellt med Mini? Och har din någon egenhet som är unik?

– Den heter Mini, och då är allt verkligen mini. Det finns knappt någon plats i motorrummet. Hur fick man in allt! Och sedan är den enormt enkelt byggd. Det går snabbt att förstå sig på den. När man börjar studera hur allt är byggt, hjulnavet till exempel – vi tittar lite på olika tv-program hur man reparerar bilar: allt ser precis likadant ut på nyare bilar, fast lite mindre avancerat. I grunden är det samma sak. Så enkelt – och det har inte utvecklats så mycket mer sedan dess. 

Väldigt fin ingenjörskonst alltså?

– Ja, enormt. Tänker man på bilens längd – 3,04 meter, och Clubman tror jag är 3,16 meter – så ryms allt ändå. Kolla på bilarna i dag, jättestora och passar knappt i en parkeringsplats. Men här har man allt, det ryms dessutom fyra vuxna i den utan problem. 

Har bilen och hela processen lärt dig något om dig själv?

– Att ha tålamod. Jag har inget tålamod. Det är därför jag är så frustrerad när det inte fungerar! Jag kan inte vänta med något, det måste fungera direkt… Minis i sig har lärt mig att jag måste ha tålamod, att allt kanske inte går första gången. 

En bra lärdom…

– Ja, men det tog tid!